Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag försöker föreställa mig hur det måste ha varit, hans ansikte, de veka, fint ciselerade dragen, det sneda och lite sorgsna leendet som jag aldrig lärde mig att förstå, den undanglidande blicken... Under ett kort ögonblick står han framför mig och jag ser allt tydligt: hans liv, hela hans värld, allt. Sedan löses dragen åter upp och ansiktet faller sönder, som en staty som under bara några få ögonblick eroderar till oigenkännlighet. Ofrivilligt stryker jag med handen över mitt ansikte, försiktigt.
Jag minns honom bara som en tunn doft, som en svag aning, en känsla -- jag försöker gripa om honom, få fatt på honom, men han glider undan, omöjlig att hålla kvar, som om han inte riktigt vore en människa.
Vår mor sade en gång mot slutet, att hon känt motvilja mot att ta i honom. Ända sedan han var mycket liten hade hon känt obehag inför honom.
-- Jag minns inte hur han såg ut, sade hon. Underligt, jag minns honom inte alls...
Hon bad mig att leta fram de gamla fotografierna från hans skoltid. Jag hittade dem i en skokartong på vinden och visade dem för henne, men när hon såg dem lade hon dem ifrån sig.
-- Jag känner inte igen honom, sade hon och skakade på huvudet. Han är sig inte lik.
Hur hon nu kunde säga detta, när hon inte mindes honom. Fast kanske fanns där inget att känna igen. Ingen mindes honom egentligen.
Kanske då bara Johan, som med minutiös precision registrerade alla detaljer, rörde sig över ytan. Kanske Johan. Han hade det från sitt yrke, han var ett undantag.
Jag minns rädslan varje gång vi skulle fotograferas, att jag skulle bli ensam på fotografiet, att Kaspari inte skulle göra något avtryck i den tunna hinnan av silverbromid. Han kom med på bilderna, men på ett märkligt sätt fanns han där ändå inte: man såg honom le in mot kameran, det egendomliga, lite vemodiga ansiktet, och fick samtidigt en känsla av att det var någon annan, en främmande människa man aldrig tidigare sett.
Ibland är det som om han aldrig hade funnits, aldrig existerat. Kanske skulle jag lika framgångsrikt kunna säga att allt bara har varit en dröm, ett fantasifoster. Men skulle det förändra någonting? Var skulle man dra den självklara gränsen mellan dröm och minne?
Jag betraktar honom som en bror. Det har blivit så. Det gör också allt så mycket enklare.
Johan såg honom. Det var hans berättelse som fick mig att börja leta och planlöst vandra genom staden, i hopp om vad vet jag inte. En hastig skymt av en ryggtavla? Ett ansikte i ett gathörn?
Johan såg honom, bara han.
Kaspari hade kommit tillbaka. Tjugosju år borta, fyrtiosju år gammal. När vår mor dog var hon trettiosju år, Kaspari var sju. Siffrorna går igen, som i magi, som allting alltid har gått igen.
Det var höst. Och det regnade. Och det var mörkt. Kupédörrarna öppnades. Kaspari steg av och såg sig omkring, tvekade, som om han inte var säker på att detta var rätt. Han bestämde sig sedan hastigt och började att gå längs perrongen. Bredvid honom gick Johan. Tillsammans gick de bort under regnskyddet i det svaga ljuset från lysrören och kupéfönsterna. Johan pratade. Han var den äldre av de båda, distingerad i den eleganta smak han odlat sedan sin ungdom. Han arbetade inte längre som läkare men han hade kvar uppmärksamheten från sitt yrke; den gick igen i allt han gjorde, genomsyrade honom. Kaspari var slarvigt klädd, liksom hoplappad, utan omtanke. Och Johan pratade. Han berättade om historikerna, om alla dessa män som försökt att finna en väg tillbaka, att rekonstruera och återupprätta något förflutet och förgånget.
-- Man måste alltid återvända, sade han. Man kan aldrig låta bli att återvända.
Kaspari gick bredvid, strök med handen över ansiktet, fundersamt, försiktigt.
-- Återvändandet finns inom en, sade Johan. Det är bara att luta sig bakåt, falla... Historien är alltid nu. Här. Samtidigt.
Hur man nu skall förstå detta.
De tog farväl av varandra och skildes åt. Johan stod kvar och såg efter Kaspari, försökte foga samman detaljerna, skapa en bild som någonstans hade en beröringspunkt med hans egen historia. Han gick igenom minnet bakåt, sökte bland obetydliga episoder i utkanterna, människor som skymtat förbi hans liv, linjer som bara snuddat vid hans egen. Och någonstans fann han minnesbilden, den korta kroppen, det sneda ansiktet, den undvikande blicken, och han kände igen honom.
Hans röst var helt saklig när han sedan berättade det för mig.
-- Jag såg Kaspari.
Bara Johan, ingen annan.
Historien når någonstans alltid en yttersta gräns bortom vilken den förlorar sig i myt och tro. Också Roms historia förlorar sig i legendernas tätt vävda nät. År 753 f Kr grundlade enligt berättelsen Romulus staden Rom på de sju kullarna invid Tibern: Capitolium, Palatinen, Caelius, Aventinen, Quirinalen, Viminalen och Esquilinen. Han drog ett streck i sanden nedanför Palatinen och sade att här går stadens gräns och den som träder över denna ska dö. Då tog hans bror Remus ett steg över det löjliga lilla strecket i sanden och sade: Ha! Men Romulus höll sitt löfte, stack en kniv i sin bror och dödade honom. Och så skulle det gå med envar som olovligt passerade Roms stadsgräns. Och med detta grundlades Rom.
Prologen till Romarriket är lång, dess första steg vacklande och tveksamma. Veji, den etruskiska grannstaden i norr, belägras och erövras, men framgången vänder och galler från Poslätten tränger under en svart dag in i Rom och plundrar och bränner staden.
Men Rom återhämtar sig, bygger en ny stadsmur, starkare och högre än den förra, och långsamt faller länderna under dess styre, erövras, innesluts, överlämnas och utplånas, förvaltas, plundras och straffas -- ett efter ett. Latium, Campanien, Tarentum, Rhegion... Det första puniska kriget mot Carthago bryter ut och Sicilien faller, Sardinien, Corsica. Avtalen sluts och befästs -- och det andra puniska kriget bryter ut. Hannibal, den puniske fältherren, korsar gränsfloden Ebro, intar Saguntum och fortsätter åt nordost, tar sig över alperna från norr och spränger sig väg genom hela Italien -- för att i Zama i norra Afrika till slut besegras av den romerske härföraren Scipio. Och så faller Hispania under Rom, och stora delar av Carthagos afrikanska provinser.
Och i öster faller Macedonia, Illyricum, Epirus, Achaia...
En sista gång reser sig Carthago i det tredje puniska kriget, men faller, förstörs och utplånas.
Och i Rom tar det första triumviratet makten, Crassus, Pompejus och Gajus Julius Caesar, men splittras snart i fiendskap. Crassus dör i slaget mot partherna vid Carrhae i ett dumdristigt försök att överglänsa de båda andra sammansvurna. Caesar passerar tillsammans med sina galliska legioner floden Rubicon, Roms gräns för väpnade trupper, och jagar Pompejus ut ur Italien, besegrar honom vid Farsalos i öster och förföljer honom sedan ända till Egypten, där han, redan vid ankomsten, får Pompejus avhuggna huvud och signetring som välkomstgåva av den egyptiska kungamakten.
Och så står Caesar ensam kvar. Republiken går mot sitt slut, den vita sommarmånaden quintilis ges namnet juli och dammet från inbördeskriget lägger sig över staden och över senatens fyra bokstäver SPQR. Och så har det blivit år 47 f Kr och januari månad, Caesars tid.
Jag sitter i Kasparis hotellrum. Det är mörkt. Jag skymtar sängen i hörnet, skrivbordet, de gamla slitna stolarna. Jag går fram till spegeln, betraktar mitt ansikte, stryker med handen över spegelbilden. I lagret av damm och smuts på glaset blir det ett avtryck av min hand. Bredvid mina märken finns andra, som om någon gjort samma sak som jag.
Kaspari? Jag föreställer mig det så.
Hade hans ansikte blivit äldre? Det måste ha blivit magrare, fått ett skarpare uttryck; håret måste ha blivit tunnare. Och ögonen? De veka dragen? Allt måste ha åldrats.
Under en lång tid hade Kaspari levt i Rom, haft något slags bostad där. Ett hem? Kanske ett hem. Helena hade varit med honom. Hon var med honom under en lång tid.
Han hade under denna tid i Rom arbetat med att skulptera, varit skulptör. Det var först långt senare som han hade börjat att fotografera. Det är så man måste tänka sig det. Den första dagerrotypen togs först år 1827. Då hade stenen redan börjat vittra, statyernas ansikten hade börjat spricka sönder och bli oigenkännliga.
Kanske hade det varit fotografiernas flyktighet jämfört med den tunga och tröga stenen som fällt avgörandet och fått honom att återvända, bildernas rastlösa och ytliga tyngdlöshet -- jag vet inte.
Han hade sedan rest runt som fotograf, försörjt sig på extraarbeten, vad han kunnat få. Han hade spritt ut sig själv, en liten bit i varje ort, i varje stad, hela tiden långsamt på väg norrut. Och överallt hade han passerat människor som inte känt hans namn och som inte skulle minnas honom men vars ansikten han alltid skulle bära med sig i sina bilder. Och bland alla dessa ansikten hade han själv förblivit osynlig, utanför alla bilder.
Och så hade han återvänt.
Då hade Helena för länge sedan lämnat honom. Eller om hon hade blivit dödad, som ryktena gör gällande.
Jag tänker mig att han arbetade som fotograf, att han fotograferade; jag tror det, jag är nästan säker. Det var ett försök att återskapa en verklighet som han aldrig riktigt tillhörde, aldrig kunde göra sig någon bild av. Kanske lyckades han återupptäcka världen genom kameran, men fortfarande utan del i den. Han var betraktaren, en iakttagare som registrerar men inte deltar.
Fotografera: en exakt mängd reflekterat ljus som släpps in genom en serie glaselement, bryts och fixeras på en tunn hinna av silverjoner. Via ett centralt perspektiv överförs med denna teknik tredimensionella föremål -- människor, hus, landskap, utvalda bitar av verkligheten, lösryckta utsnitt, vad man vill -- till en tvådimensionell, plan yta. Men kanske bör man hellre beskriva fotograferandet som ett försök att minnas, hålla sig kvar i det förflutna och överbrygga tiden.
Minnen? I alla fall som en flyktig känsla av något familjärt, en avlägsen bekantskap.
Vid den första fullmånen efter midvintersolståndet år 46 f Kr införde Caesar den julianska kalendern med giltighet över hela Romarriket. Vid övergången från den gamla till den nya kalendern inföll ett förvirringens år, Annus confusionis, femton månader, 445 dagar långt.
Jag tänker mig att detta förvirringens år -- uttänjt över tiden och med små korrigeringar av påve Gregorius III -- alltjämt utövar sin bakvända, förvirrande dagordning. Jag föreställer mig det så. 2037 år, 15 månader och 445 dagar långt...
Hur ska man annars förstå det?
