- Project Runeberg -  Förvirringens år /
viii

(1996) Author: Bo Svernström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

viii

Skrivbordet är täckt av Kasparis papper, brev och korta dagboksanteckningar, av målningar och skisser, utkast, studier... Jag lägger pussel med dem, fantiserar kring dem, föreställer mig, rekonstruerar, återvänder, minns. Jag viker upp papperna så att de bildar en öppning och klättrar in. Jag tar plats. Jag möter honom där -- han återuppstår och vi möts.

Det är möjligt att det funnits en ordning i alla dessa kvarlämnade pappersark, att allt sett annorlunda ut, så att den ena episoden naturligt mynnat ut i den andra. Jag vet inte. Inte heller vet jag om något av detta är sant. Men vad spelar det för roll? Kaspari låter sig inte fångas i sådana ord som sanning eller lögn. Han rör sig i drömmen, lätt och obehindrat, genom mörker och ljus. Och jag är en drömmare, en arkeolog som gräver ut drömmen -- eller lögnen, möjligheten, fantasin, idiotin, omöjligheten... vad man nu vill kalla det.

 

Regn... Jag hör regn som faller mot fönsterluckorna. Vatten... En fuktig vind drar genom rummet och någonstans därute svämmar floden över, breder ut sig över sina strandbrinkar. Jag hör ropen från människor som klagar över sina förlorade hem. De går utmed stranden nedanför Aventinen och försöker rädda någonting ur floden. Kvinnor, barn, gamla... Aventinen, den andra kullen. Är det så?

Färgerna växlar genom springorna i fönsterluckorna: först svart och blått, sedan rött som långsamt går över i gult och så till sist vitt. Det är dag. Jag sover sällan. Varför får jag inte sova? Jag har i en minut andats så snabbt och djupt jag kunde -- och sedan hållit andan i ytterligare en minut. Så som man sagt till mig att jag skall göra. Narcissus, Helena och alla de andra. Men när jag slutar är allt som vanligt. Jag vakar och tänker och pratar och minns aldrig något av vad jag tänkt.

Tvätta mig, ber jag. Tvätta mig och jag skall bli ren.

Jag gjorde en liten skulptur av Helena. Hon stod med ena handen framsträckt i en försonande gest, som för att sluta något till sig. Och hon försökte säga något. Jag hörde hennes röst men uppfattade inga ord. Bara en melodi, en ordlös sång, som svagt viskade ur marmorkroppen. Jag böjde mig fram mot henne, lade ansiktet intill hennes, försökte förtydliga orden, lyfta fram dem, öppna upp... Få henne att tala. Försiktigt med lite fin sand i handen slipade jag stenen, lyssnade och slipade igen... Smekte hennes ansikte, strök henne över håret, rörde vid hennes kropp, hennes mage, bröst, lår... Och allt tydligare hörde jag henne tala. Marmorn sjöng under mina händer som om jag strukit över en spänd sträng, som om mina händer varit stråkar. Jag hörde henne. Ta i mig! bad hon. Färglägg mig, befrukta mig, gör mig levande...

Så sprack stenen plötsligt. En stor bit av huvudet föll bort. Och allt blev tyst.

Ljuset faller. De fattiga kvinnorna fyller sina ämbar i floden. Jag ser deras tunga kroppar vagga uppför sluttningen. Det skymmer hastigt. Ett kort ögonblick sveper ett gult ljus över floden och stranden, och kvällshimlen blir blå, mörkt indigoblå och sedan svart.

 

Kejsar Augustus' tid i Rom, Pax Romanum, den påbjudna freden, Tiberns år. Det regnade och floden svämmade över, bredde ut sig över strandbrinkarna nedanför Aventinen. Det var februari, den andra månaden, reningens månad, den blåa månaden.

Kaspari satt vid sin skrivpulpet. Han var ensam. Pennan var på väg att glida ur hans hand; en bläckplump hade bildats på papyrusrullen utan att han märkt något. Det var kväll. En fackla brann i sin hållare på väggen och framför honom stod en oljelampa. Han stirrade tomt in i väggen framför sig. Avlägset hördes steg som närmade sig, en diskret knackning på dörren. Narcissus kom in i rummet och frågade om han önskade något för natten. Kaspari skakade på huvudet, vinkade undan honom och blev åter ensam. Det vita klädet hade fallit ned från hans ena axel och på den nakna huden kunde man i skenet från lampan se röda rispor, som om han rivit sig på något.

Han var orolig, hjärtat slog ojämnt tyckte han, och blodet rörde sig i fel banor, bakvänt. Irriterat rättade han till togan, tog upp pennan från pulpeten och fortsatte förstrött att skriva vidare på papyrusen. Hans ansikte var skuggat, man kunde inte se det, bara ana sig till näsans vinkel, ögonhålorna, den sammanbitna munnen.

Facklan brann ut och oljelampan på bordet fladdrade till och slocknade. Han reste sig upp och gick bort mot sängen, för att gå och lägga sig. Men så ändrade han sig plötsligt, vände om och trevade sig tillbaka ut i korridoren och bort mot köket.

Efter att ha rotat runt ett tag i förrådsrummet hittade han en oljelampa, lyckades tända den och fick till slut fatt på en kruka med honungssötat vin. Han fyllde en bägare och drack vinet snabbt i några få klunkar, kände hur det spred sig genom kroppen. Han fyllde bägaren på nytt och öppnade dörren mot innergården, ställde sig i dörröppningen och såg ut över bassängen i mitten av gården, springbrunnen och den lilla planteringen med några träd och buskar bredvid, kolonnraderna utmed sidorna. Oljelampan som stod bakom honom kastade en tunn ljusstrimma ut genom dörröppningen. En vagn rasslade förbi på gatan på andra sidan muren. Han drack av vinet, sträckte på sig, såg ut i mörkret och försökte slappna av, men han var ändå orolig, kände sig vrängd ut och in, bortbytt, och hjärtat fortsatte att slå ojämnt och ryckigt.

Här blir han synlig: i dörröppningen med det svaga ljuset som faller över honom snett bakifrån. Jag ser honom tydligt, som om han stod i dörröppningen till hotellrummet och såg in på mig där jag sitter vid skrivbordet. Det matta, nästan osynliga ljuset från oljelampan faller i en smal strimma över hotellgolvet. Han ser mig inte; jag sitter i mörkret vid skrivbordet och han kan inget se. Lite ostadigt för han bägaren till munnen och dricker. Ett kort ögonblick står han där, sedan vänder han sig om och går tillbaka in i huset. Dörren stängs och det blir åter mörkt.

När han passerade Helenas rum, stannade han, lade örat mot dörren och lyssnade. Det hördes ljud där inifrån, som om hon rörde sig oroligt i sängen, kastade sig fram och tillbaka i någon mardröm. Han blåste ut lampan och öppnade försiktigt dörren på glänt och smög in. I ena hörnet stod ett fyrfat och lyste svagt. Han stod stilla och lät sina ögon vänja sig vid mörkret, andades tyst.

En bit bort skymtade han Helena som låg naken tvärs över sängen. En man som han inte kände igen stod bredvid och böjde sig över henne. Han bar en tunica som hade fallit ned över axlarna så att han nästan var naken, och hans ansikte var målat, med en röd fläck i pannan. Han sade något till henne, utan att Kaspari kunde uppfatta några ord. I handen höll han en lång skinnstrimla, utskuren från någon djurhud... Kanske en slaktad get -- jag tror det. På dess ena sida var pälsen ännu kvar och på den andra var skinnet rödfläckigt. Mannen höll den som en piska, svängde den i luften över Helena och snärtade till. Hon drog ofrivilligt efter andan, bet ihop om luften. På väggen tecknades en skugga av mannens kropp med den höjda armen och ett tunt, otydligt streck efter skinnstrimlan. Och igen lät han armen falla, skinnpiskan visslade i luften och gjorde ännu en röd rand på Helenas nakna kropp. Hon låg stilla, vaggade bara långsamt fram och tillbaka, som om hon hade givit upp och inte längre orkade göra motstånd. Eller som om hon mött slagen med ett slags darrande iver. Hon stönade lågt. Det är omöjligt att avgöra om det var av smärta eller upphetsning -- eller kanske en förening av dessa båda känslor i ett slags ovanligt intensiv sinnesupplevelse. Hennes hår låg ljust och oredigt över de vita sängkläderna, och när hon vände huvudet åt mannens håll, kunde Kaspari se hennes ansikte i det svaga skenet från fyrfatet; hennes ögon glänste i dunklet. Och kanske var det ljuset som gav hennes ansikte ett drag av något upplöst, utslätat -- eller om hon hade givit efter för någon avlägsen drift och plötsligt mist sina skarpa, behärskade drag, förlorat sig i ett slags dunkel vällust. Jag vet inte, men man kunde se att hon grät, att det rann tårar från hennes ögon. Mellan slagen böjde sig mannen över henne och sade något till henne. Hon försökte svara men smärtan förvanskade orden och gjorde dem till läten, hesa ljud, som från ett djur -- till något slags ordlös, dovt framstammad sång djupt nedifrån halsen. För varje slag med skinnpiskan slog han sönder orden, slog ut flisor ur hennes släta hud, ur det vackra, skarpa ansiktet, och han slog, som med en hammare och en mejsel, igen och igen, tills något hos henne sprack och bröts itu.

Eller om piskan varit en fågelvinge, en vingpenna som fallit genom tystnaden så mjukt att hon brustit när fjädern snuddat vid henne. Det kan lika gärna ha varit så.

Mannen hejdade sig och vände henne på rygg. Han vek ut hennes lår, öppnade henne. Och hon lät det ske, plötsligt utan motstånd, som om den kropp som tidigare givit henne styrka att hålla ifrån sig och skjuta undan inte längre kunnat skydda henne. Och mannen sänkte sig ned över henne, trängde in i henne.

 

När jag skriver detta, har det hunnit bli morgon och en lågt stående sol lyser in i hotellrummet, lägger sig i ljusa fyrkanter över golvet och över skrivbordet. Vintersol. Jag försöker se igenom detta ljus, tillbaka in i det skumma rummet. Kaspari står i skuggan vid dörren och går ljudlöst, försiktigt över golvet fram mot sängen där de två kropparna rör sig mot varandra. Han går så långt fram, att han kan se mannens ansikte när han häver sig upp ur Helenas ljusa hår och plötsligt vänder sig om. Deras blickar möts och Kaspari ser att det är han själv som ligger där, han Kaspari.

Han ligger över Helena och ser in i hennes ansikte, medan han tränger allt djupare in i hennes kropp.

 

Jag föreställer mig att det var så. Man firade i februari Lupercalia. Namnet Lupercus skall inte bara associeras till Faunus -- eller Pan -- utan också till varginna och till grotta. Festen brukade hållas på Palatinen, vid den grotta där den romerska varginnan diat Romulus och Remus, i närheten av Augustus villa. Man offrade en hund och två getter och skar ur de flådda hudarna ut två långa skinnstrimlor. Med en fläck offerblod i pannan och var sin skinnstrimla sprang sedan två män runt och piskade romarinnorna för att rena dem och göra dem fruktsamma. Om den geografiska närheten till Augustus hade någon betydelse vet jag inte.


Project Runeberg, Tue Dec 11 11:52:07 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forvirr/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free