Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jag står vid hotellfönstret och ser ut på träden utanför. Det är vinter. Ljuset faller allt tidigare på kvällen och det är kallt. Jag ser himlen långsamt färgas in i rött, några få moln avtecknar sig som blåa skuggor mot det röda. Jag är ensam. Då och då hör jag någon som tyst passerar förbi i korridoren utanför min dörr, på väg till andra rum, andra möten. Kaspari dröjer. Jag vet att han kommer till slut men att det tar lång tid att återvända och att minnas. Ibland femhundra år, ibland fjortonhundrasextioett år. Att han någon gång kommer, det är ställt utom varje tvivel.
Rom. Man skulle kunna tänka sig en annan plats, en annan tid, men det spelar ingen roll. Det är alltid samma. Igen och igen. Jag tänker mig Rom. Varför inte?
Legionärerna slamrar med sina rustningar, skrattar, prövar sina vapen. Jag hör dem från mitt fönster, hur de övar och förbereder sig på Marsfältet bakom Capitolium. Ibland kommer de hit, står på gatan utanför ateljén och kastar in skräp över muren på gården, kastar sten genom rutorna. Helena skickar ut hundarna mot dem, men de retas bara med dem, sticker fram långa käppar som de lurar hundarna att hugga i och snärtar sedan till dem med en piska över ryggen. När jag går ut och säger till dem skrattar de åt mig. Vi kan inget göra. De kommer hit, rustade för strid, och slåss med några hundar och en dvärg, som ett gäng pojkar, liksom hjälplösa.
Och de följer tidens gång, planeterna och stjärnorna, lika maktlösa som jag. Den cinnoberröda Mars, den gula Venus, den blågröna Mercurius -- och den tunga, umbrafärgade Jupiter. Alla lika värnlösa, legionärer, horor, bildhuggare, senatorer och kejsare, som små stenflisor utspridda i mörkret och tomheten.
Jag har gjort en staty av Sejanus, så som han har begärt av mig. Han står på arbetsbordet och ser på mig, insvept i en toga som veckar sig kring hans kropp. Statyn är mycket liten, knappt en armslängd hög, och ansiktet är ungt, med veka, lite bortvända drag. Nedanför på golvet ligger en hög av stenflisor som jag mejslat bort. Jag stryker med händerna över kinderna, följer ansiktet ned mot halsen och axlarna, stryker med fingrarna över läpparna, ögonlocken, pannan... Han är vacker. Marmorytan är slät, alldeles jämn och mjuk, nästan varm, som om den var levande.
När det är mörkt och stjärnklart och jag kan se det svaga, röda ljuset från Mars, pratar han med mig. Jag ligger i min säng och hör honom viska genom stenen. Kanske sover jag redan. Han berättar om när hans mor dog medan han ännu var liten och om hur han sedan liksom stannade kvar vid den händelsen, aldrig kom vidare. Han växte inte mer. Efteråt tog han plats i andra människor, uppfyllde dem, levde inuti dem, som en del av deras kroppar. Han berättar om glömskan och tystnaden inuti deras kroppar. Det var ett sätt att glömma, att bli någon annan. Minns mig, viskar han. Det är allt han säger. Minns mig.
Han går fram till fönstret och ser ut i mörkret. Stenen omsluter honom lätt, som en tunn hinna bara, och togan frasar när han rör sig.
Legionärerna sover. Vakteldarna brinner mellan tälten. Jag lyssnar. Svagt som en viskning genom kvällen, långt där utifrån, hör jag ljudet av Mars som rör sig i sin bana, rödfärgad av en avlägsen sol.
Det var mars, den tredje månaden, Tiberius' år, krigens och fälttågens tid. Det var torrt och kallt, och det bruna dammet från landsvägar och fält och från städernas torg och gator lade sig som en hinna över tiden -- och det är svårt att se.
Tiberius hade dragit sig tillbaka till Capri. Ryktena talade om en hudsjukdom som vanställt hans ansikte och som han inte ville visa sig offentligt med. Sejanus företrädde honom i Rom, var hans ombud, hans ansikte.
Middagstimmen var passerad, det led mot kväll.
Kaspari låg på en soffa -- eller kanske på en säng -- med ett rött överkast virat kring sin tunna kropp, varv på varv, så att kroppens konturer till slut suddats ut och han befann sig på gränsen mellan minne och glömska.
På skrivpulpeten låg en halvskriven papyrusrulle, pennan låg bredvid som om han tappat den mitt i en mening och glömt bort alltsammans. Och i mitten av rummet stod en liten staty av vit marmor genombruten av mörkare stråk, som skickligt utnyttjats för att framhäva ansiktsdragen och kroppsformen. Statyn vilade orörlig på sin sockel men gav ändå ett intryck av rörelse och lätthet.
Avlägset hörde Kaspari Helenas fotsteg närma sig, ljuden från hennes hundar, deras klor som raspade mot marmorgolvet. Han reste sig upp och tråcklade sig ut ur överkastet. Hon kom in i rummet och stannade framför statyn, studerade den utan att säga något. Hundarna gick runt, vädrade med nosarna mot golvet.
Kaspari betraktade henne, försökte att urskilja en förändring, avgöra om något hade blivit annorlunda, men hennes ansikte var lika klart som alltid.
-- Förlåt, sade han lågt.
Hon vände sig bort från statyn och såg förvånat på honom.
-- Förlåt? För vad?
-- För... februan, skinnpiskan...
Hennes ansikte var oförstående, som om hon inte visste vad han pratade om. Han försökte förklara, men hon skakade bara på huvudet. Hon mindes inte.
-- Du måste ha drömt, sade hon.
Hon var alldeles oberörd.
Han visste inte vad han skulle säga, förstod henne inte, visste inte vem hon var. Varför hade han gift sig med henne? Inte heller detta visste han säkert. Helena var den första kvinnan, så långt tillbaka i tiden att han inte längre kunde avgöra varför eller hur. Hon var ett slags begynnelse, en första kontur av kärlek. Varför skulle han annars ha slagit henne?
Om det nu varit med henne som han firat Lupercalia. Det kan ha varit någon annan kvinna, en slavinna, någon som varit så obetydlig att ingen längre minns hennes ansikte eller namn.
-- Jag reser bort en tid, sade han. Till Capri... Jag ska göra en byst av någon hög militär. En av rådgivarna till Tiberius, tror jag.
-- Hur länge stannar du, frågade hon.
-- Det borde inte ta så lång tid men man vet aldrig... Två månader kanske.
-- Du får ta med dej Narcissus, avgjorde hon.
Var hon glad? Han såg in i hennes ansikte, försökte avgöra: rena, vackra drag, en högt välvd panna, det blonda håret mycket stramt uppsatt. Nej, hon var inte glad, inte heller ledsen, inte någonting.
Hon gick fram till skrivpulpeten, lyfte upp papperet som låg där, betraktade det hastigt och lade sedan tillbaka det.
-- Det går rykten om Tiberius, sade hon förstrött. Om att han håller ett märkligt hov där ute... Excesser, orgier...
Hundarna kom tillbaka efter att ha gått igenom rummet, satte sig vid hennes fötter och morrade misstänksamt mot Kaspari. Helena fortsatte att prata, plötsligt intresserad.
-- Jag hörde någon berätta om Tiberius, sade hon. Från Capri, om en fiskare... Han hade fångat en stor fisk och bestämde sej för att ge den till kejsaren. Han klättrade upp för klipporna och kom fram till palatset, men bakifrån, så att han av misstag överraskade Tiberius. Mannen bugade sig djupt, prisade Caesar, kejsaren, den förste, och berättade att han ville hedra honom med den stora fisken. Tiberius lyssnade till honom utan att säga något, stirrade bara på honom och på fisken som mannen höll framför sej -- som en sköld eller något... Sedan gav han order om att gnugga fisken i mannens ansikte. Några legionärer kom från ingenstans och utförde ordern. Först när fisken var rödstrimmig av blod slutade man.
-- Rykten... sade Kaspari och försökte vara oberörd.
-- Fiskaren sa att han fångat en stor krabba också -- det var tur att han inte hade gett den till kejsaren. Men Tiberius gav genast order att man skulle leta fram krabban. Och man hittade den och Tiberius pressade sedan själv in den i fiskarens ansikte. Två legionärer höll mannen i ett fast grepp mellan sej, och Tiberius tryckte krabban hårt mot ansiktet, med all sin kraft. Krabbskalen krasade och gick sönder och de skarpa kanterna skar in i huden... Och när Tiberius var klar slängde dom mannen utför sluttningen som han kommit ifrån. Han klarade sej, fiskaren, han hade tur och överlevde, men han hade inte längre kvar något ansikte. Det var borta, ersatt av något annat, oformligt köttigt rött...
Kaspari sade inget men han måste ha sett ansiktet framför sig: ögonen, den sönderskurna näsan, de blottade kindbenen... Smärtan över att plötsligt stå blottställd. Bli genomskinlig.
Det är oklart vad som sedan händer. Kasparis anteckningar är bristfälliga. Men det måste ha varit efter middagen, senare på kvällen när Kaspari och Helena varit ensamma med varandra, sedan slavarna dragit sig tillbaka. De låg kvar på sofforna i matsalen, tysta bredvid varandra, vardagsnära. Kaspari reste sig upp, sade att han skulle gå och lägga sig. Helena följde efter honom, och de gick tillsammans genom korridoren bort mot sovrummen. Plötsligt tog hon ett spjut från väggen, höll det i handen och ropade på honom, som för att kalla honom till sig, få honom att återvända. Han stannade, vände sig om och såg hur spjutet flög genom luften mot honom. Han parerade och spjutet missade honom, gjorde bara en reva i togan vid axeln innan det studsade mot stenväggen och föll till golvet. Hon började skratta men han förstod att det inte hade varit något skämt. Han vände om och gick snabbt tillbaka till ateljén. Bakom sig hörde han skallen från Helenas hundar, raspet från deras klor när de jagade genom korridoren. Han sprang den sista biten, slog igen dörren bakom sig och pressade sig mot den. Och på andra sidan kastade sig hundarna mot dörren, och han kände trät skälva under kraften av deras tunga kroppar. Han reglade från insidan, lyssnade till hundarna som försökte komma in, hur de skällde och skrapade med klorna mot trät.
Det är möjligt att Helena trots allt inte hade glömt februari, att hon kastat spjutet för att hämnas. Mars är ju också hämndens gud.
Jag håller upp den lilla papyrusrullen som legat på Kasparis skrivpulpet och som nu ligger i en av högarna på hotellets skrivbord. En svart bläckplump fyller ut det övre, vänstra hörnet, där han tappat pennan. Där står bara två ord, invirade i långa oformliga mönster, som om pennan fått följa någon invecklad tanke han haft. Långsamt tyder jag orden: Mars vigila! Mars vakna!
Det var stridsropet, besvärjelsen av Mars: med ett spjut i handen försökte man väcka den sovande guden, så att han skulle kunna ledsaga strider och fälttåg. Och alla har vi ju våra krig, skickar ut våra legioner mot fienden. Kaspari hade sitt.
Småpojkarna i kvarteret brukade kasta småsten på fönsterna till Kasparis ateljé, stenflisor som de hittade runt huset. Kaspari blev alltid lika vansinnig. Han rusade efter dem, skrek och ropade, försökte hjälplöst att få fatt i de snabbt flyende pojkarna. De skrattade åt honom. Och Kaspari, alltid lika tacksam att reta, klumpig och löjlig i sitt raseri, sprang så fort han förmådde med sina korta ben. Och han ropade gällt efter dem: Djävla satans förbannade skitungar!
Som om detta varit viktigt för honom. Som om han också mot dessa småbarn varit tvungen att försvara sig för att inte utplånas, kraftlös, försvarslös. Mars vigila! Alla krig drivs ju utifrån en känsla av svaghet, för att man genom segrar och erövringar skall bli starkare och inte längre behöva känna sig rädd.
Jag ser hur ungarna samlas i ett gathörn något kvarter bort. De är andfådda men grinar glatt mot varandra, nickar i samförstånd och gör en gest med handen mot huvudet.
Kaspari linkar hemåt igen, upprörd och ledsen, medan han muttrar och svär över ungarna.
När de blev alltför närgångna, släppte Helena ut hundarna. Då höll de sig borta. Trots allt gjorde hon detta. Som av kärlek, eller nåd. Eller som om hon i Kaspari fått syn på något av sig själv.
Sejanus! Jag höll på att glömma Sejanus. Också Sejanus hör samman med Kaspari. Kaspari arbetade med en staty som Sejanus beställt till sin middagssal. Ingenting återstår av den idag, men det är ändå möjligt att tänka sig Sejanus' ansikte inhugget i sten: de barnsliga ansiktsdragen, veka, ännu otydliga och oavslutade, den lilla, finlemmade kroppen. Han håller den ena handen framsträckt som om han vädjade om något -- nåd, förlåtelse, mildhet -- jag vet inte vad. Marmorn glänste matt i solljuset som silade in genom fönsterna, som hud, som om den levde, nästan genomskinlig. Inget var bortglömt, allt var närvarande, levde i stenen.
När Sejanus kom för att hämta statyn, stirrade han först bara oförstående på den. Han pekade och frågade och stod sedan länge tyst. Till slut gick han fram till den, granskade stenen ingående, som om han varit tvungen att förvissa sig om att detta var sant. Och när han förstod att detta verkligen var skulpturen han beställt, att detta var han själv, då blev han rasande. Han tog hammaren från Kasparis arbetsbord och slog mot statyn. Slaget missade ansiktet, studsade mot stenen, gled utmed huvudet och slog av ett öra. Han slog igen. Hammaren träffade ena axeln så att armen bröts av. Och på nytt slog han, igen och igen. Näsan bröts av, läpparna splittrades, pannan, ögonen, hakan, benen, den andra armen -- allt slogs sönder.
Han slog tills ingenting fanns kvar, bara flisor som låg utspridda över golvet, som om han inte kunnat slå sönder den lilla skulpturen grundligt nog. Några svettdroppar syntes på hans panna. Han rättade till togan över axeln, samlade sig och slängde en pung med pengar på golvet framför Kasparis fötter, vände sig sedan om och gick ut ur rummet.
I dörren hejdade han sig plötsligt, kastade en näve småsten mot Kaspari och sade torrt:
-- Vilken djävla idiot du är!
Och så var han borta.
Kaspari tog upp pengarna, lade dem försiktigt på pulpeten. I högen av stenflisor under arbetsbordet hittade han de båda öronen, nästan oskadda. Han tog upp dem, höll dem i händerna, varsamt.
Jag tar upp de två öronen från skrivbordet. De har spruckit och nya flisor har slagits ur dem, men man ser att det är ett par öron. De är mycket små, som om de tillhört ett barn.
Det berättas om Sejanus att han under Tiberius' tid på Capri försökte ta makten i Rom och själv bli kejsare. Han var vacker, kraftig och storväxt -- i alla fall såg det ut så -- och han hade goda möjligheter att ta sig fram. Han började med att förföra Livilla, som samtidigt var Tiberius' svärdotter och brorsdotter. Och hon måste ha förälskat sig i honom, blivit bländad av hans kraft och skönhet, man måste förstå det så, för när Sejanus bad henne, förgiftade hon utan att tveka sin bedragne make Drusus, Tiberius' son.
Sejanus' plan var att gifta sig med Livilla och på så sätt ersätta den mördade Drusus som tronarvinge. Men Tiberius avslog hans begäran om giftermål och Livilla blev en återvändsgränd. Sejanus övergav henne och försökte istället nå makten genom att förföra senatens hustrur, för att genom dem kunna vinna senaten -- men inte heller med detta lyckades han. Eller: han skulle kanske ha lyckats om inte Tiberius anat oråd och efter en kort undersökning avslöjat hans komplott. Sejanus blev dödad och utslängd till pöbeln som av indignation slet hans kropp i stycken.
Sejanus var inte bara Tiberius' ställföreträdare i Rom, hans ombud -- han förkroppsligade Tiberius på så många fler sätt att han till slut blev en del av Tiberius: en liten makt inuti den stora. När Sejanus övertalade Livilla att döda Drusus, stod också Tiberius vid hans sida och viskade försåtligt till sin svärdotter. Och när Sejanus förförde senatorernas hustrur, var också Tiberius med och lockade dem på fall. Intrigerna, försåten, allt var en del av Tiberius. Vilken kejsare fruktar inte ett maktskifte, en kupp, en fiende? Tiberius var som alla andra. Han föreställde sig ränkerna, såg framför sig hur planerna mot hans liv tog form, och på ett märkligt sätt -- så som man innerst inne alltid önskar att ens fantasier skall bli verkliga -- önskade Tiberius att Sejanus skulle störta honom från tronen. Sejanus var som en son, som tog över och fortsatte där Tiberius själv stod maktlös och handfallen.
Och så, när Tiberius upptäckte att Sejanus var en del av honom själv, då dödade han honom, som när man vaknar upp ur en mardröm och ruskar sig vaken, lättad över att bli kvitt något så obehagligt.
Sedan man slängt ut Sejanus' kropp till folkmassan, slet de den i stycken. Först drog man av öronen. En gammal gubbe hade fått ett bra tag om vardera örat och drog med all kraft åt sitt håll -- kanske för att försöka rädda liket från att skändas -- medan folkmassan drog åt det andra hållet. Öronen lossnade plötsligt från huvudsvålen och gubben föll baklänges med ett öra i vardera handen och satte sig på baken. Han föll i gråt men höll kvar öronen i händerna, kramade hårt om dem. Och folkmassan hade redan lämnat honom bakom sig. På håll kunde han se hur de bröt loss en arm, bände och drog, men utan att huden och musklerna gav vika. Till slut var det någon som fick fram en kniv, skar av armen och sedan viftade med den över huvudet, som med en flagga. Plötsligt fanns där flera knivar och man skar sönder ansiktet, näsan, läpparna, benen, armen som ännu var kvar, skar av hans penis och pung, och sprang triumferande runt med dem som med ett par reliker.
Efteråt fanns inget kvar av Sejanus. De likrester man fann strödda
på gatorna kring Forum Romanum samlade man upp och slängde i Cloaca
Maxima som förde dem till Tibern.
