- Project Runeberg -  Förvirringens år /
xiii

(1996) Author: Bo Svernström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

xiii

Det var april, öppningens månad, den gröna månaden. I Rom styrde Gajus Caesar, kejsar Caligula. Kaspari var fortfarande kvar på Capri, fortfarande vid den döde Tiberius' sida. Med den oformliga dödsmasken framför sig arbetade han med en byst av den döde kejsaren. Ansiktet kom allt mer att likna vår far.

Han stod ute i trädgården till det hus han hyrde. Det var vår och han kände hur solen värmde hans rygg när han lutade sig över den lilla bysten som stod på ett arbetsbord framför honom. På marken låg högar av stenflisor. Fåglarna spelade. Vinden smekte hans hud. Och han kände att han frös.

När han arbetade med stenen, ciselerade fram det ansikte som Tiberius i dödsögonblicket förlorat, återskapade det, föreställde sig det -- då mejslade han också in sig själv i stenen och blev en del av skulpturen -- och av döden. Döden växte under hans händer, öppnade sig under honom, spred sig från den kalla, lätt grönaktiga marmorn in i hans kropp, öppnade sig och omslöt honom. Och han kände att han frös.

 

Marken spricker, öppnar sig och växterna spränger upp genom jorden, spirar, breder ut sig, växer, blommar... Malakitgrönt, verdigris, cinnoberrött, realgarrött, egyptiskt blått, aurigult...

Bredvid mig på marken ligger Tiberius' dödsmask. Med händerna rör jag vid det döda ansiktet. Och hela tiden har jag en känsla av att han skrattar åt mig, åt mina bestyr och bemödanden. Jag låter skrattet finnas med i statyn, munnen är öppen och ansiktet är förvridet i ett tandlöst gapskratt. All värdighet är borta. All kejserlighet. Han är bara en ful gammal gubbe som skrattar åt världen, åt allt han ser. Skrattar, skrattar...

På natten, när jag ligger sömnlös, kommer Tiberius tillbaka till mig -- eller om det är Caligula, jag vet inte. Han lägger en mask över mig, gör en avgjutning av mitt ansikte, som om jag varit död istället för honom. Jag känner masken sluta sig om mitt ansikte och i bakgrunden hör jag gubbens gapskratt och jag vet att jag ska dö.

Jag ligger vaken, lyssnar. Jag tycker att jag hör hur blommorna växer och också i mörkret sträcker sig upp mot ljuset och värmen, hur de förvandlar, omskapar, levandegör. Alldeles bredvid mig och avgjutningen av mitt ansikte. Som om det inte spelade någon roll, död, levande, inte gjorde någon skillnad.

 

Det blev hastigt mörkt, var plötsligt kväll. Kaspari hade gått bort till hamnen i närheten av huset där han bodde. Han satt på terrassen en bit upp längs sluttningen. Några fyrfat och uppsatta facklor bakom honom kastade ett flackande ljus över platsen. Han drack ur en bägare med vin. Några horor insvepta i togor passerade förbi vid randen av ljuskretsen från facklorna, log inbjudande mot honom, drog isär togan i en liten vällustig öppning ned mot brösten. Han skakade på huvudet, såg ut över det svagt månbelysta vattnet där han kunde ana konturerna av de skepp som låg för ankar i hamnen. I bakgrunden stod Tiberius' otillgängliga borg, Villa Jovis, tom och övergiven. Centrumet hade flyttats. Kaspari befann sig i utkanten, vid randen för synfältet. Man skymtar honom bara som en skugga i mörkret. Vid hans sida satt Narcissus, tyst och avvaktande, som om han inte hade varit där.

Kaspari drack av vinet, tänkte på statyn. Snart skulle den vara färdig. Bara några dagars arbete återstod. Han hade ändå bestämt sig för att stanna månaden ut på ön.

Cikadorna spelade; en ljummen vind svepte upp från havet mot hans ansikte. Det doftade av nyutslagna blommor, nyss öppnade. Han böjde sig ned och lyfte upp en syrenkvist som han hade plockat på vägen dit, luktade på den, höll upp den framför sig. Han drack av vinet, kände tröttheten långsamt vandra genom kroppen.

En sjöman satte sig bredvid honom och började prata. Kaspari såg bort, svarade inte, ville vara ifred. Men mannen lutade sig berusat närmare honom och sluddrade i hans ansikte. Han väntade inte på svar, ville bara ha någon som lyssnade. Orden kom av sig själva, vällde upp ur honom. Han berättade om någon sjöresa, om en storm, om hur mycket han druckit... Kaspari försökte komma undan men mannen höll honom kvar. Han berättade om Caligula, kejsaren, om vilken djävul han var. Han hade legat med sina egna systrar, knullat dom allihopa redan innan dom hunnit bli vuxna. Visste Kaspari det? Vart var Rom på väg? Mannen skakade bekymrad på huvudet. När han bjöd på middagar, valde han ut den vackraste kvinnan bland gästerna och tvingade henne att ligga med honom. För att sedan skryta med det till efterrätten! Berätta om hur hennes häck såg ut, hur stora brösten var, om hon var för fet... Va? Och vad kunde hon göra? Om hon sagt emot hade han våldtagit henne och sedan dödat henne.

Sjömannen lutade sig närmare Kaspari, lade armen om hans axlar och viskade förtroligt, rädd att någon skulle höra honom. Ett sånt djävla svin, va! Och kejsare, en sån liten djävla stövel!

Kaspari såg ut i mörkret som tog vid utanför fyrfatens ljuskrets. Insekter svirrade förbi, gräshoppor, skalbaggar, sländor och nattfjärilar. Några blev hängande i luften framför honom, alldeles stilla i ljusskenet, och han såg in i deras fasettögon. Bland insekterna tyckte han sig också skymta Tiberius' döda ansikte, bakom dem eller genom dem. Det svävade som en skugga i luften framför honom, och han kände det som en kyla i sin kropp.

När han avslutat statyn, tänkte han, skulle Tiberius försvinna, bli osynlig. Luften runtomkring honom skulle öppnas och blotta fri rymd, en azurblå himmel. Men ännu såg han masken framför sig, skymtade den i ögonvrån, som ett överhängande hot om fara.

Det är rimligt att förstå det så.

Sjömannen fortsatte att prata. Han höll armen om Kasparis axlar och berättade förtroligt hur Caligula hade dragit ut i fält, inte mot någon vanlig fiende, utan mot Neptunus. Neptunus! En djävla gud! Han hade gett order till sina legionärer att kasta spjuten i havet och sedan ta snäckor och musselskal som krigsbyte. Va fan! Hade man hört talas om nåt sånt förut? Sjömannen gjorde ett tecken mot huvudet. Man borde tamejfan slå ihjäl honom!

Han tystnade, liksom vilsen om fortsättningen. Men så fann han sig, började om från början och berättade åter om systrarna. Han märkte inte att Kaspari redan hade gått.

De gick tillbaka över ön till bostaden, Narcissus och Kaspari. Narcissus gick först med en fackla i handen, visade vägen; ljuset fladdrade över träden och husfasaderna som de passerade i mörkret. Kaspari följde efter ett stycke bakom.

I ett gathörn slogs några berusade legionärer lojt med varandra, till hälften på allvar, till hälften på skämt, som för att förströ sig. Kaspari och Narcissus såg dem inte förrän de var alldeles inpå dem. De försökte snabbt passera förbi, men blev upptäckta och hejdade.

-- Ni där! Vart är ni på väg?

Legionärerna ställde sig kring dem, omringade dem, med facklor i händerna. En kraftig man lösgjorde sig ur ringen och ställde sig framför Kaspari. Man kan förmoda att det var centurionen: en man med hårda anletsdrag och ett djupt ärr över vänster öga.

-- Ger du ditt liv mot kejsarens? frågade han med en röst som var mörk och sprucken, som om han under alltför många år hade skrikit åt sina legionärer.

-- Kejsar Caligula är sjuk. Vill du rädda honom och ge ditt liv istället för hans?

Han sade det som ett skämt. Kaspari svarade inte, visste inte hur han skulle fortsätta skämtet. Han var rädd och kanske avspeglades rädslan i hans ansikte, fick det att stelna, slätas ut. Legionärerna skrattade åt honom.

-- Å, det tror jag visst att du gör, sade centurionen hest. Det skämtsamma i rösten var plötsligt borta, som om Kaspari försuttit tillfället att skämta bort alltsammans.

-- Visst är du beredd att ge ditt liv i kejsarens ställe!

Vad kunde han svara? Legionärerna hade redan dragit sina svärd. Kaspari stod tyst och orörlig med blicken långt borta och försökte krypa ihop och göra sig mindre, för att inte märkas, som om man då trots allt skulle gå förbi honom.

-- Det är en ära att få ge sitt liv i kejsarens ställe, sade centurionen. En heder!

Han gjorde ett tecken och två legionärer slöt upp kring Kaspari och förde bort honom i ett fast grepp mellan sig.

Narcissus försökte protestera men man skrattade bara åt honom och jagade bort honom med dragna svärd.

 

Var det sjömannen som hade angivit dem? Kunde han omärkligt ha gått bakom dem och sedan sagt något till legionärerna? I hopp om belöning, pengar, någon förmån? Nej, det är otroligt. En simpel sjöman? Han skulle själv ha riskerat att bli avrättad.

 

Legionärerna låste in Kaspari i en cell i källaren till deras förläggning.

-- Du får vänta till imorgon, sade man. Då det är ljust.

Kaspari svarade inte, som om han inte förstod det språk man talade, som om han inte tillhörde den värld som skulle avrätta honom. Eller som om han fortfarande hoppades att allt bara var ett skämt, att man bara drev med honom. Han bet sig fast i tanken. Han satte sig på golvet med armarna om knäna och väntade, så som han alltid gjort. Det var overkligt, det var en dröm. Om han sträckte ut handen skulle väggarna ge vika och lösas upp i luft. Han låg i sin säng, han drömde. Detta kunde inte vara. Sådan här var inte världen.

Nästa dag, tidigt på morgonen, fördes han under centurionens ledning till en låg kulle med två stora olivträd och en grov stock som låg på marken nedanför ett av träden. Strax bredvid fanns en enkel gravplats, en djup grop i vilken man stjälpte ned liken. De ledde fram Kaspari till träden, bakband hans händer och lade honom med huvudet över stocken som redan var mörkt brunfläckad. Centurionen nickade mot den kraftigare av de två legionärerna, som drog sitt svärd ur skidan. Själv ställde sig centurionen vid sidan av och väntade. Han hade väntat förr, han visste vad som skulle komma: först det vinande ljudet från svärdet när det föll genom luften, sedan det dova, fuktiga ljudet då klingan skar genom köttet, det krasande ljudet då nackpelaren klövs -- och så till sist sucken då den dömde dog och den avskurna strupen tömdes på luft. Han hade redan sett det många gånger.

Hur dör man? Tyst, sammanbiten? Skrikande? De sista orden brukar tillmätas stor betydelse, som ett slags summering av ens liv, en sammanfattning och en antydan om fortsättningen, som om de orden -- ohämmade och utan hänsyn eller beräkning -- var sannare, mera riktiga än alla andra. Också tystnaden brukar betraktas med respekt och motvillig beundran, som något slags hårdnackat tecken på ett sant, eller i alla fall, konsekvent liv.

Det är möjligt att Kaspari ropade åt dem:

-- Döda mej då! Döda mej då för fan! Djävla svin! Gör mej verklig! Hugg så att jag blir kött för helvete! Så att jag äntligen blir till! Så att jag blir hel! Hugg då för satan!

Men ingen förstod honom. Ingen lyssnade och ingen skulle ha brytt sig om vad han sagt om de lyssnat och förstått. Det var åter tyst. En svag vind svepte upp över sluttningarna från havet, förde med sig en stark och tung doft av utslagna blommor och växtlighet. Kaspari såg ned i marken framför stupstocken, på det gröna gräset och på några små, cinnoberröda blommor. Han stirrade koncentrerat på dem. Förgäves sökte han efter deras namn; han hade lärt sig dem som liten, nu hade han glömt, hade inte längre några ord för dessa spröda, doftande växter.

Han hörde ett ansträngt stönande från legionären då han lyfte svärdet över huvudet och sedan med all kraft svingade det nedåt.

Kaspari såg ned på blommorna och han tyckte att han skymtade dödsmasken bland dem i gräset, på väg mot hans ansikte, för att sluta sig om honom, ta ifrån honom hans ansiktsdrag.

Han hörde svärdet vina i luften.

Han tänkte på Helena, på en bägare med vin, på...

-- Vänta!

Han kände hur svärdseggen drog genom håret och snuddade vid huvudet. Centurionen hade höjt armen, och med yttersta nöd hade legionären hejdat hugget och styrt undan svärdet ned i marken strax bredvid Kasparis huvud, där det grävt sig ned i jorden. Det blödde ur ett jack i Kasparis hjässa. En hårtofs med en liten vidhängande hudflik låg på marken.

En legionär hade kommit fram till centurionen och rådgjort viskande med honom. Centurionen vände sig om.

-- Befria honom, sade han strävt och nickade mot Kaspari. Kejsaren har redan blivit frisk.

Han log, vände sig om och gick därifrån. Legionärerna ryckte på axlarna och befriade Kaspari. Hans toga var blöt framtill och han luktade illa efter att ha skitit på sig. Legionärerna skrattade åt honom och gick därifrån, som om allt bara hade varit ett skämt, ett lustigt upptåg i en annars händelselös och tråkig kasernvistelse.

Narcissus kom fram till Kaspari, stöttade och ledde honom hem. Kanske mumlade Kaspari medan de gick, pratade tyst för sig själv. Man kan föreställa sig det. Jag är död och drömmer att jag lever. Det är inte verkligt. Sträcker jag ut handen och rör vid blommorna viker de undan och löses upp. Det är inte så här det är.

Som en besvärjelse.

 

Kaspari satt vid skrivpulpeten som stod i hans sovrum, men utan att skriva något. Narcissus hade dragit sig tillbaka. Han var ensam. Skenet från oljelampan flackade över rummet. Det var varmt. Luften var mättad av dofter från alla dessa blad och blomställningar, alla dessa långa, rangliga stjälkar som nyckfullt och obestämt rörde sig i vinden med ett svagt prasslande ljud. Han lyssnade efter något annat men hörde inget. Huset var tyst, bara vinden hördes svagt dra genom fönsterluckornas spjälor.

Han reste sig upp och gick ut i trädgården med oljelampan i handen. På arbetsbordet stod bysten av Tiberius. Ännu några dagars arbete kvar, sedan skulle han vara fri. Kunna återvända. Gå vidare.

Han böjde sig ned och trevade med fingrarna över stenflisorna som låg utspridda på marken kring statyn. De var baksidan, skräpet som blivit över, men också de bar på en form, ett ansikte. Kanske skulle det, om man samlade in dem och fogade samman dem, vara Caligula som plötsligt blev synlig, trädde fram ur dessa stenflisor med sin skalliga hjässa och sitt sneda leende. Han skapades ur Tiberius, var ett slags baksida av honom, vände hans styre uppochned. Mot Tiberius snålhet och sparsamhet satte Caligula upp slöseriet som ett mål i sig. Han löste upp dyrbara pärlor i ättika och använde vätskan att blanda drinkar med. Han arrangerade spel och festligheter och var synlig där Tiberius varit osynlig och tillbakadragen. Och där Tiberius varit massiv och allvarlig, där skämtade Caligula.

Kaspari gick tillbaka in i huset, och när han lade sig för natten skymtade han, just vid gränsen till sömnen, dödsmasken som en tunn skugga över sängen. Den sänkte sig ned mot honom och följde honom in i drömmen. I dess leende baksida såg han Caligulas ansikte och det liknade då centurionens.

 

Jag sitter i hotellrummet och vakar genom natten. Det är alldeles tyst och jag anstränger mig att höra något. Jag väntar. På skrivbordet breder ett kaos av bilder, anteckningar och fotografier ut sig. Jag tar upp ett av fotografierna, betraktar statyn som avbildas. Det är osäkert om den föreställer Tiberius eller Caligula. Ljuset är gulaktigt, som från en sol på väg att gå ned. Solnedgången kastar ett släpande ljus över statyn, framhäver dess drag som nästan suddats ut av tiden, och under några korta ögonblick blir ansiktet skarpt och tydligt. Strax efter det att Kaspari tagit bilden skulle skulpturen glida tillbaka in i en suddig otydlighet, dragen skulle lösas upp och gå förlorade.

 

Det måste ha varit Narcissus som räddat honom. Hur otroligt detta än kan förefalla, kan jag inte förstå det på annat sätt.

Han hade begärt audiens hos prokuratorn över Capri och lyckats få företräde. Det är möjligt att han uppgett sig vara en annan än den han var, en grekisk handelsman eller ett sändebud av något slag, en man av vikt och betydelse.

Prokuratorn satt i en låg stol och bredvid sig hade han en stor, högrest hund, brunsvart i pälsen och med ett upphöjt lugn över det vackra, kraftiga huvudet och de mörkt bruna ögonen, som om hunden på stort avstånd överblickade och kontrollerade situationen. De satt i ögonhöjd med varandra, prokuratorn över Capri och hans hund, och båda såg de på Narcissus som stod framför dem. Då och då strök han hunden över huvudet, som besvarade smekningen med en nick.

Sedan Narcissus redogjort för fallet och berättat om Kaspari, bildhuggaren, satt prokuratorn stilla och såg ut genom fönstret över den blommande sluttningen och bortom denna, det blågröna havet med stråk av vitt skum på vågtopparna. Han försvann i tankar, drömde om långa promenader över ön tillsammans med sin hund, om en simtur i havet, de solvarma klipporna, doften från blommorna... Så återvände han till rummet och till den lille greken som stod framför honom, och lite förstrött sade han till några legionärer ur sitt livgarde: befria honom.

Legionärerna lämnade rummet. Prokuratorn och hans hund såg åter ut genom fönstret, över öns karga sluttningar som plötsligt slagit ut i färg: cinnoberrött, barytgult, egyptiskt blått, aurigult, azur. Hunden slickade hans hand. Audiensen var slut.

Vad Narcissus sagt till prokuratorn vet jag inte. På något sätt hade han lyckats övertyga honom. Narcissus var också en bildad man, som utöver perfekt latin behärskade grekiska och persiska. Det är inget märkligt i att han lyckats omvända prokuratorn. Det förvånande är de stora ansträngningar Narcissus gjort för att rädda Kaspari. Men kanske kan en slav inte välja, bunden till sin herre på ett sätt som inte har med kärlek att göra: beroende av honom för att kunna leva. Det är inte enkelt att förstå.

Narcissus följde legionärerna på väg till avrättningsplatsen. De gick längs smågator som doftade av nybakat bröd i den tidiga morgonen, av blommor och spirande, fuktig grönska, och kom fram just som svärdet föll.

 

Vad Helena gjorde i Rom under den tid Kaspari vistades på Capri är oklart. Allt som finns är rykten om att hon gick till ett litet hus på Caeliuskullen.

Jag föreställer mig en man ligga över en soffa med en vinbägare i handen. Han vänder ansiktet mot Helena så att jag inte kan se honom, bara hans skalliga hjässa. Kanske är det Gajus Caligula, kanske är det någon annan. Han reser sig till hälften upp från soffan och sträcker sig efter Helena som ligger alldeles bredvid honom. Hon skrattar och viker undan, men han får tag i ett stycke av hennes kläde och drar så att det rivs upp. Hon skrattar ännu när hon reser sig upp. Hennes ena bröst är blottat och tyget hänger sönderrivet ned utmed sidan. Så börjar hon att gå ut ur rummet och mannen följer efter. På skämt försöker hon fly för honom men han är strax ifatt henne. Jag hör deras gemensamma skratt, hans mörka och Helenas ljusa. På golvet vid sofforna ligger matrester slängda, en omkullvält bägare rullar ännu över golvet i en pöl av rött vin. Det är plötsligt tyst. Man kan höra en kvävd viskning men inga ord, och sedan steg som klumpigt avlägsnar sig till en annan del av huset. Callus kommer in i rummet och börjar duka undan matresterna. Sedan släcker han fyrfatet och drar sig tillbaka för att sova.


Project Runeberg, Tue Dec 11 11:52:07 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/forvirr/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free