Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Efter begravningen såg jag inte Sophie någon mer gång. Hon försvann, var plötsligt borta. Vart hon tagit vägen vet jag inte. Kanske gick hon vilse i sin förvirring, förlorade sig i irrgångar av minnen och drömmar, för att till sist passera över gränsen till en annan värld. Man kan också tänka sig att hon reste bort, att hon med ensamheten plötsligt förstod att hon var fri att leva hur hon ville och med den insikten flyttade utomlands, till Frankrike, Spanien eller Italien...
Även min hustru avlägsnade sig från mig. Hon gick allt mer upp i sin forskning och sitt arbete, tillbringade sin mesta tid på sin institution, i det laboratorium som hon disponerade.
Det var så hon berättade om det. Men hon kan också ha haft en älskare, som hon gömde bakom sin forskning. Det är mycket möjligt att hon träffade en annan man.
När jag såg henne på morgonen innan hon gick till arbetet, fanns det en lätt rodnad över hennes kinder, ett förväntansfullt skimmer i hennes ögon. Och när hon sent på kvällen kom hem, fanns ett slags mjukhet hos hennes kropp, en smidig rörlighet, som om hon åter kunde öppna sig för världen, uppta den med sina sinnen och sluta den inom sig. Hon gick fjädrande förbi mig där jag satt i vardagsrummet, lätt och obehindrat, liksom upprymd, för att nästan omedelbart lägga sig att sova.
Jag minns inte om jag var svartsjuk. Jag drack allt mer; minnet är otydligt, inbäddat i ett töcken. Jag satt på krogen, uppskruvad vid någon bardisk och drack, spydde i rännstenen på vägen hem. Förmodligen var jag svartsjuk.
Ibland tog hon hem gäster, forskare, kolleger, läkare... Jag visste aldrig vilka de var och de brydde sig heller inte mycket om vem jag var. Jag satt med vid middagarna men ursäktade mig snart och gick därifrån. Bakom mig hörde jag deras röster sorla från matsalen, hur de skrattade och höll små spirituella anföranden, hur de vävde in varandra i entusiastiska samtal, associerade och förde samman, slog broar över vitt skilda ämnen och discipliner, lutade sig engagerat över bordet och diskuterade till långt in på natten. Och min hustru serverade väl avvägda smårätter och fyllde på deras glas med avkylt vitt vin.
Det hände, när jag kom hem efter att ha druckit mig full någonstans, att jag sent på kvällen gick tillbaka in till dem, styrd av en otydlig känsla av att vilja störa dem på något sätt.
-- Ö... Hörni...! Hallå! Hallå!
De avbröt samtalet och vände sig mot mig med en belevad förvåning i ansiktena.
-- Sebastian...! vädjade min hustru.
-- Fan dô... tyst nu!
Jag vände mig till de andra.
-- Hallå på er allihopa! Fan, här har ni maj igen!
Jag tog några steg fram mot dem men berusningen gjorde mig ostadig och jag snubblade på mattan och ramlade. Min hustru bad sina gäster om ursäkt och hjälpte mig upp. Jag skakade mig loss från hennes grepp.
-- Släpp maj! Ja klarar maj själv dô... Fan... De gör la inget om ja slår maj ner lite här va?
De skakade på huvudena.
-- Ha?
-- Nej..., sade de tveksamt, och jag satte mig.
-- Har ja berättat om... Fan, har ni nåt å dricka här eller? Men se där, se där... En hel flaska... Dô, ge maj ett glas då!
Min hustru reste sig upp. Hon såg hjälplöst och urskuldande på sina gäster, gav mig mitt glas med vitt vin och började att duka av bordet.
-- Har ja berättat om...
Jag drack en klunk av vinet.
-- ...när ja var liten å fick ett gevär? Ett...
Jag siktade med fingrarna.
-- Pang, pang, pang... Ett djävla luftgevär? Har ja berättat om det?
Jag viftade med händerna, spretade i yviga gester medan jag pratade. Jag välte ut vinglaset framför mig. Min hustru började torka upp.
-- Vad vill du egentligen!? sade hon irriterat. Det är ingen här som är intresserad av dina historier. Kan inte du gå in till dig när du är full? Eller gå och lägga dig?
-- Schhh...! Tyst nu! Ja ska... ja ska bara berätta om luftgeväret som ja fick... Fan dô, goa daj inte nu! Ja ska bara berätta...
Jag framhärdade, lutade mig över bordet och berättade sluddrande historien om mitt luftgevär.
Jag tror att det var så, att jag berättade om detta luftgevär, envist, varje gång jag blev berusad, som om alkoholen framkallade minnet för mina ögon. Och kanske lyftes minnet upp till ytan med berusningen, rörde sig som en sten upp genom avlagringarna.
Jag föreställer mig att det var så. Jag minns luftgeväret nu. Minnet återuppstår, som Fågel Fenix. Jag var tio år.
Jag hade i present av vår far fått ett begagnat luftgevär av märket Diana. Först hade jag ägnat mig åt prickskytte på en måltavla med ringar markerade med olika siffror: tio i mitten och ett längst ut. Efter ett tag hade jag uppnått en viss skicklighet i att träffa rätt. Kulhålen spred sig allt mindre från den svarta tian i mitten. Men snart ledsnade jag på att bara skjuta på en papperstavla och ville som de flesta pojkar prova den riktiga jaktens spänning. Det var som om en sorts instinkt hade gripit tag i mig; jag kunde inte stå emot frestelsen. Jag lämnade papperstavlan och gick ut i den lilla skogsdungen som fanns i närheten av huset, ställde mig bakom ett stort träd och lade an geväret. En bit bort stod några buskar, som jag hoppades skulle vara tillhåll för småfåglar. Jag väntade, kände hur hjärtat slog i bröstet av anspänning, hur mina händer darrade. Till slut landade en fågel, satt väl synlig på en kvist, vippade på stjärten. Jag tog god tid på mig att sikta men jag hade svårt att hålla geväret stilla och måste ha träffat snett. Det hördes en dämpad puff från geväret och fågeln vacklade till, flaxande med vingarna och föll till marken. När jag kom fram till den, försökte den fortfarande lyfta, låg på mage i gräset och rörde knyckigt på de utspända vingarna, som en fågelunge som ännu inte lärt sig flyga. Jag tvekade ett ögonblick innan jag laddade om och sköt fågeln på nytt.
Plötsligt, från ingenstans, kom några äldre pojkar dit. De ställde sig framför mig. En av dem -- han var större än de andra, mycket mager och blek -- gick fram till mig. Han hade ett brett ärr över vänster öga efter någon olycka, då han också måste ha skadat själva ögat: pupillen var uppspärrad, förstelnad, och irisen var bara som en tunn blå ring. Han stirrade med sitt skadade öga på fågeln och på mig och på geväret, och han log: jag var fast, kunde inte komma undan. Han tog geväret från mig, synade det noga och laddade det. Och så -- plötsligt -- lade han pipan mot min tinning.
Han sade inget, såg bara på mig, som om han ville se hur jag såg ut, memorera mitt ansikte. Jag stod orörlig, med blicken riktad ut mot buskarnas och trädens grönska. Jag tänkte på smörgåsar med marmelad, på det första andetaget luft efter att ha varit under vattenytan längre än jag egentligen klarade av. Jag tänkte på en ny cykel, på doften av trä och blyerts när man vässade pennan i skolan, på en fotboll, på julafton och på känslan när man vaknar frisk efter att ha varit sjuk... Jag slungade ut tankarna i ständigt nya banor, som exploderande fyrverkeripjäser över himlen. Men jag måste ändå ha känt stålet mot tinningen, varit medveten om geväret. Väntat.
Så skjuter han plötsligt.
Det hördes en puff från geväret men hände sedan inget mer. Jag stod kvar, blank i ansiktet, liksom utslätad.
Han skrattade över hur rädd jag blivit. Och de andra, som stod vid sidan av och såg på, skrattade med honom.
-- Bara luft, sade han roat och stirrade på mig med sitt svarta öga. De e inget farligt. Ingen kula, bara luft.
Han laddade på nytt geväret med luft och tryckte av, och åter hördes en liten puff utan att det hände något mer.
-- Kolla! sade han.
Han slängde ifrån sig geväret på marken.
-- Tänk på de till nästa gång, dô.
Han skrattade och gick därifrån åtföljd av sina kumpaner.
Kanske stod Kaspari vid sidan av och såg på med ett öga, medan han blundade med det andra för att det skulle bli mindre hemskt. Det är möjligt att jag skymtade honom i ögonvrån, som en skugga mot trädstammen.
Jag kan inte minnas att jag grät, men jag minns att jag hade känslan av att världen öppnade sig och gav vika under mig, som om inget jag såg omkring mig längre var verkligt. Den lilla skogsdungen löstes upp och förvandlades, träden, stenarna, allt öppnade sig mot något slags drömlik okändhet, som om jag aldrig förut hade sett dem. Världen var något annat än jag trott. När som helst, bara man rörde vid den, kunde den förvandlas, byta skepnad. Det fanns inte något fast eller stabilt, inget man kunde räkna med eller lita på.
Jag stod länge kvar utan att kunna röra mig. Till middagen kom Kaspari ut och hämtade in mig. Geväret låg kvar på marken -- och den döda fågeln.
Var det Kaspari som hämtat pojkarna? Sade jag det? Nej! Kaspari skvallrade aldrig! Var aldrig någon angivare! Aldrig!
Jag satt ensam i vardagsrummet; gästerna hade gått hem och min hustru hade lagt sig. Jag såg mig omkring med stelnade, dimmiga ögon och jag tyckte att jag istället för pojken som skjutit mig såg Caligulas lite runda, halvt bortvända ansikte framför mig. Jag kände igen honom. Jag vet att det var Caligula. All ondska var borta och ansiktet var ett barns, som ängsligt mötte min blick. Man måste föreställa sig det så: Caligulas veka, nästan barnsliga drag, som med ett litet ärr över vänster öga vädjar till betraktaren från en maktlöshet som översteg också den kejserliga makten.
År 41 e Kr dödades Caligula av sitt eget pretoriangarde. Kaspari
hade då avslutat statyn av Tiberius; dödsmasken hade lämnat honom och
han var på väg tillbaka till Rom.
