Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Maj, fruktbarhetens och otrohetens månad: den gula månaden. Kejsar Claudius' tid i Rom.
Caligula hade dött skrikande tillsammans med sin hustru och sin dotter, offer för sin pretorianprefekt, och han efterträddes av Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus: Claudius Caesar. Det är saktmodets månad, krymplingens tid, löjets och narrens.
Claudius betraktades som en idiot. Han hade talsvårigheter och led av konvulsioner och spasmodiska ryckningar. När han ännu var ett barn, gömde kejsar Augustus undan honom för offentligheten i samråd med sin hustru Livia, höll honom undanskymd, som om han hade varit en skam, en smutsig fläck på de gudomliga ansiktena. Och när han undanskymd och gömd förutspåddes att en dag bli kejsare, förstod hans syster Livilla först inte vem man pratade om. När hon sedan mindes honom, hånskrattade hon och sade, att det romerska folket måtte bli förskonat från en sådan ovärdig skapelse.
Hans moder sammanfattade honom lakoniskt: Han är en parodi på en människa.
Och på något så motbjudande och obehagligt löjligt som Claudius ville man inte tänka. Man såg helt enkelt till att glömma bort honom och profetiorna om honom. Och så väl lyckades man med detta, att pretoriangardet, armén, senaten alla trodde att hela den kejserliga familjen var utplånad med Caligulas död. Och på nytt hoppades man att republiken skulle kunna återinföras.
Av misstag hittade en legionär ur pretoriangardet Claudius bakom ett draperi i det kejserliga palatset. Han såg ett par fötter sticka ut under det gula skynket, drog bort draperiet och fann Claudius.
-- Vem är du? sade han skarpt.
Claudius, som hade sett Caligula dö, föll stammande på knä.
-- Dö-dö-döda mig in-in-inte! Vad so-som helst, men inte dö-dö...
Legionären måste ha hört talas om den kejserliga dåren och krymplingen; han kände igen Claudius och bugade bestört inför honom. Och efter att ha bett om tillgift bar han ut Claudius på sin axlar till det väntande pretoriangardet. Och så blev Claudius till sin egen förvåning utropad till kejsare.
Hans tredje hustru bar namnet Messalina.
Kasparis anteckningar från denna tid är fragmentariska och svårtydda. Han var på väg hem från Capri över Thyrrenska havet. Han stod vid relingen och såg ut över vattnet och de små och fåtaliga öar som de passerade. Omkring honom åldrades världen. Han stod ensam, nästan osynlig på det lilla handelsskeppet, vars kapten han övertalat att ta honom med till Ostia. Kaspari stod vid sidan av. Han berördes inte av tiden. Med sig hade han den lilla bysten av Tiberius, dödsmasken var borta. Idag återfinns bysten på Nationalmuseet i Rom.
Narcissus måste ännu ha varit med honom. Han var den ständige följeslagaren, så trogen att man inte längre lade märke till honom. Men han var där, höll sig i bakgrunden; ännu hade han en roll att spela.
När de lade till i Ostia skrev Kaspari ett brev till Helena i Rom. Han skulle stanna någon dag i Ostia, för att vila upp sig från sjöresan innan han fortsatte mot Rom. Det var kväll och han var ännu ostadig efter sjögången. Kanske darrade hans händer när han förde pennan över papperet. Han mindes inte. Men han var upprörd över något och plötsligt lät han brevet falla till golvet, för att sedan hastigt gå ut ur rummet. Narcissus måste ha plockat upp brevet och sedan med bud sänt iväg det till Helena.
Brevet finns bevarat. Jag har funnit det bland Kasparis alla andra papper. Han skrev till henne, med sin runda och barnsligt vindlande handstil, så olik Helenas mer fasta, kompakta.
Jag förlåter dig allt. Jag tror dig om du säger att alla rykten är falska...
Han har skrivit mer, men brevet måste ha blivit utsatt för väta, för bläcket har flutit ut över papperet så att det inte längre är läsbart. Längst ned kan man med möda urskilja: "Din Kaspari".
Maj -- det är Helenas månad. Hon befinner sig hela tiden i Rom. Hon följer världens rörelser på mycket nära håll, befinner sig hela tiden i centrum. Hon är synlig.
I Rom hade hon gjort sig ett rykte om att vara lösaktig. Hon hade inte bara haft sin älskare Silius. Det sades att hon på nätterna, i skydd av mörkret, gått till olika bordeller och intill den första gryningens ljusning arbetat med att ta emot alla dessa tunga och tröga män: soldater, senatorer, arbetare, hårda och ivriga män, och gamla gubbars svällande och sviktande kroppar. Vid något tillfälle, säger ryktena, antog hon en utmaning från en prostituerad om vem som under en natt kunde ta emot flest män. Det sägs att Helena gick segrande ur envigen.
Jag föreställer mig att det var så. På tillräckligt stort avstånd flyter ansiktena in i varandra, blir omöjliga att skilja från varandra. Helena glider in i Messalinas ansikte, in i hennes kropp och hennes njutningar. Och männen som oroligt står i den ringlande kön, står där bara som skuggor, ansiktslösa och anonyma. Dem behöver man inte undra över; de är inte viktiga. Det räcker att se att de finns. Deras existens möjliggör historien.
Mina tankar rör sig med havet, vaggar, följer dess rytm. De blandas ihop, växlar, kommer i oordning och sprids sedan ut i nya mönster. Formar sig till någon sorts minnen. Återkommer. Jag minns hur de klädde ut mig i för stora kläder och sedan tvingade mig sitta med vid middagen, så att gästerna kunde skratta åt mig, som åt en gycklare. Jag minns alla de som lyft upp mig i sina armar och sedan slängt iväg mig, för att visa någon beundrarinna hur starka de var. Jag minns hur man satte tofflor på mina händer medan jag sov och sedan väckte mig, för att få skratta åt mig när jag gnuggade mig i ögonen med tofflorna.
Quirinalen, den femte kullen... Jag minns facklorna som svagt lyste upp den stora hallen. Jag minns männen som stod i kö och fyllde rummet... Jag vill glömma men ändå minns jag.
Marmorblocket bryts sönder, dess ådrade ansikte och kropp. Jag kryper runt på golvet för att försöka samla in de brustna stenflisorna. Jag bär dem i mina händer, men jag skakar och darrar och tappar ut dem över golvet, sprider ut dem mer än förut. De lämnar inget efter sig, ingen form, inget ansikte.
Den stora hallen var dunkelt upplyst av facklor utmed väggarna. Genom salen ringlade sig två köer med män, gamla och unga, rika och fattiga, skäggiga och slätrakade. De stod och trampade, väntade på att få komma in i något av de båda kvava och nästan helt mörka rummen i andra ändan av hallen. Det fanns en generad otålighet hos dem. Musklerna spändes och slappnade av, de strök sig över de håriga magarna, kliade sig över låren och i skrevet. Hela kön rörde sig stumt förväntansfullt, vaggade fram och tillbaka, som med en osynlig sjögång. Och i en av köerna stod Kaspari. Han hade gått förbi på gatan utanför och man hade gripit tag i honom och sedan helt enkelt lyft upp honom och ställt honom i kön, till hälften på skämt. Man hade skrattat och dunkat honom i ryggen.
-- Du ska också vara med här, hade man sagt och blinkat mot varandra. Du kommer att tycka om det!
Och obevekligt fördes Kaspari framåt med köns rörelser, och till slut blev det hans tur. Han gick in i det mörka rummet, drog för det gula förhänget bakom sig. En kvav och instängd luft slog emot honom tillsammans med en tung lukt av svett, kön och av något annat som han inte kunde bestämma vad det var. Han klädde av sig togan medan han väntade på att hans ögon skulle vänja sig vid mörkret, och gick sedan fram till kvinnan som låg naken och utmattad på en säng vid ena väggen. Sängen var oredig, fläckad och smutsig. Hon visade inga tecken på att hon märkt att någon kommit in i rummet, låg med slutna ögon, som om hon sov. Här och var syntes rodnader på hennes hud efter slag. Kaspari lutade sig fram för att lägga sig över henne, fylla ut sin plats i raden av män som hade passerat genom rummet, och såg plötsligt att det var Helena. Hon slog upp ögonen och såg på honom, vandrade med blicken över hans nakna kropp som stod böjd över henne, mötte hans blick. Det fanns ingen förvåning hos henne.
Det är möjligt att Kaspari dödade Helena, stack en kniv i hennes bröst, den tunga fällkniven med mässingsinlägg, som han alltid bar med sig. Det är också möjligt att Narcissus gjorde det, men jag håller det för otroligt att någon skulle visa upp en sådan lojalitet eller kärlek till Kaspari. Det troligaste är att Helena lämnade Kaspari och Rom och försvann.
Helenas historia är en helt annan än Kasparis. Historierna sammanfaller aldrig med varandra, befinner sig alltid vid motsatta poler. Men de kan heller inte vara utan varandra. De spelar mot varandra, som färger i en tavla, som linjer vilka utan att beröra varandra bara genom sina riktningar skapar en rörelse genom en målning, sluter den eller lämnar den öppen och orolig.
Deras historier och deras liv i Rom är osäkra, täckta av sedimentlager, och man kan bara förmoda och föreställa sig.
Kaspari stod ensam i sin ateljé. Med darrande händer samlade han upp stenflisor från golvet och bar dem sedan försiktigt framför sig, som om han burit på något ömtåligt och mycket dyrbart. Han lade dem på ett lågt bord vid ena väggen. En hög av stenflisor låg där redan. Så snubblade han plötsligt och föll omkull. Kroppen skakade som i kramp.
I ensamheten faller alla förställningar och Kaspari framträder för ett ögonblick tydligare än annars. Man ser då hans ansiktes sneda och liksom förskjutna drag. Han andas häftigt som under en stor ansträngning, tunga och väsande andetag. Skymningsljuset faller på den sneda axeln och den krumma ryggen. Man ser hans stammande, oformliga kropp. Spasmerna drar genom ansiktet och det rycker i händerna. När han försöker resa sig drar han ned en hög med papyrusrullar som ligger på arbetsbordet. Han famlar med handen och trampar sönder papyrusen under sina fåfänga och löjliga försök att komma på fötter. När han slutligen kommer upp, står han vacklande kvar, utan att kunna röra sig, medan kroppen rycker och rister.
Helena hade kommit in i rummet; hon stod orörlig och betraktade honom med en kall blick. Hennes hår låg oredigt över hennes axlar och togan hade glidit ned över ena armen. Morgonljuset från fönsterna lyste svagt över henne och hon vägde osäkert fram och tillbaka med kroppen.
-- Kaspari! ropade hon plötsligt.
Han vände sig om och såg henne stå i randen av det skumma ljuset som föll in genom fönsterna, som en ljus skugga mot mörkret bakom.
Hon öppnade munnen som för att skrika åt honom, men så kom hon av sig, bet ihop om orden, skamsen och generad. Tyst viskade hon:
-- Nu har du själv sett hur det är. Varför tvingar du mej till det?
-- Va-va-vad? frågade Kaspari stammande.
-- Vi behöver ju inte pengarna... Och du vill ju inte heller. Du lider ju också av det. Plågas som jag. Jag hör dej om nätterna, hur du gråter... Jag gråter också. Jag kan inte bada längre utan att äcklas över min egen kropp, alla märken och spår efter allt som dom tvingar mej att göra. Jag kan inte klä av mej om kvällarna när jag ska lägga mej och sova... Jag kan inte se på mej själv utan att minnas. Jag ser dom framför mej, dom står på led, i en gyttrig kö... Jag kan inte se deras ansikten, bara deras håriga kroppar när dom tränger sig på mej. Dom är så många... Men jag minns dom alla, deras feta, oformliga magar och löjligt små kukar. Och dom som är breda och hårda och som bara har muskler och inga känslor och som slår mej och gör mej illa. Jag försöker säga nej, snälla... Men dom bara skrattar åt mej. Varför tvingar du mej till det?
Kaspari stod kvar, osäker och oförstående.
-- Tvi-tvi-tvingar d-dej? frågade han.
-- Det värsta är när dom slår mej... Och när du sedan tvingar mej att berätta alltsammans. Redan när du kommer i korridoren hör jag dej, dina hasande steg. Och jag är dödstrött och vill bara komma bort från alltsammans, glömma, somna in djupt, djupt, och sedan inte vakna mera. Kroppen svider och är öm överallt. Och så kommer du in, sätter dej på sängkanten och tvingar mej att berätta. Jag gråter, men du låter mej inte komma undan. Igen och igen frågar du, och du ger dej inte förrän jag har berättat allt. Varje detalj, varje akt. Sedan går du plötsligt och lämnar mej bara där. Jag hör sedan hur du gråter på ditt rum... Det är ju för dej som jag gör allt det här, för att jag älskar dej. För varje sak som jag tvingas göra, tänker jag på dej. Men du älskar mej inte. Trots allt som jag gjort för dej, älskar du mej ändå inte.
Kaspari stod tyst, orörlig.
-- Ja, sade Helena, jag hade ett förhållande med Silius eller vad han hette, medan du var på Capri. Men det var oskyldigt, jag minns honom knappt, jag älskade honom aldrig. Har jag inte lidit tillräckligt för det snart? Är du inte nöjd snart? Nästan hela Rom har varit och bökat runt i min fitta. Räcker inte det för dej? Kan du inte förlåta?
Kaspari sade fortfarande inget.
-- Jag orkar inte längre, sade hon. Jag kan inte mer...
Hon föll i gråt och gick ut ur rummet. Kaspari stod kvar; i handen höll han en tung fällkniv.
Det är möjligt att det var så det var. Men det kan också ha gått till på ett annat sätt, sett helt annorlunda ut. Vem vet? Vetskapen är ju alltid grund och löjligt begränsad. Vi föreställer oss, fantiserar och tror. Det är så vi alltid har levt.
Säkert, om nu något är säkert, är att då kejsar Claudius oförmodat kom hem från Ostia och fann sin tredje hustru Messalina i färd att gifta sig med sin älskare Silius under ett orgiastiskt bröllop -- då var han först beredd att förlåta henne allt. Det var hans kanslichef Narcissus som fick honom att ändra sig och som sedan såg till att Messalina blev dödad.
Omgiven av sina rådgivare, de två frigivna slavarna, fattade Claudius sitt beslut.
-- Döda henne! viskade Narcissus i kejsarens öra. Låt henne inte komma undan! Hon har gjort en anstiftan mot ditt liv!
-- Skona henne! viskade Callon mjukt. Var rättrådig! Vestalerna skyddar henne!
Claudius runkade sitt huvud krampaktigt fram och tillbaka.
-- Obeslutsamhet kläder Caesar illa! viskade Narcissus med vass röst. Handla nu!
Claudius grät. Han visste inte. Han slog ut med händerna.
-- Gråt inte, Caesar! sade Callon. Det är dig inte värdigt!
-- Ja-ja-ja, stammade Claudius slutligen uppgivet. Dö-dö-döda henne!
Eller om man bara ville tolka honom så. Kanske sade han:
-- Ne-nej! Sk-s-skona henne! Mer än något annat äl-äl-älskar jag den kvinnan! Mer än mitt li-l-liv!
Det är svårt att höra skillnad på något så snarlikt. Och dessutom stammade han ju.
När man sedan meddelade honom att Messalina var död, var Claudius alldeles lugn och oberörd inför budskapet. Allt han bad om var en bägare vin.
-- Han är omänskligt känslolös! viskade man bakom hans rygg. Vanskapt! Ett djävla monstrum!
Och när han efteråt skulle gifta om sig, fortsatte man att råda honom:
-- Tag henne!
-- Nej! Inte den slampan! Den unkna fittan! Hon är dig inte värdig, Caesar! Tag henne istället!
-- Nej, tag henne!
-- Tag henne!
Så gifte han sig med sin fjärde hustru, Agrippina, som snart
förgiftade honom med en svampstuvning till förmån för sin son från ett
tidigare giftermål, den sedermera kejsar Nero.
