Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Vad blir kvar efter en människa? Vad minns man? Jag försöker föreställa mig Kaspari, sjunker in i något som liknar minnen men som inte är några. Kanske dog han trots allt. Jag står vid fönstret i hotellrummet, ser ut över trädgården. Jag stryker med handen över ansiktet, lyssnar till min kropps hummande, mumlande, tysta sång. Jag har en känsla av att vara alldeles tom, som om jag oupphörligt föll, som den kvällen då jag lade mig på bänken för att låta mig svepas bort och försvinna.
Det var Johan som tog hand om mig. Han lyfte upp mig från bänken och bar mig till bilen som stod parkerad alldeles bredvid. Sedan körde han hem mig till sig, lade mig i en säng, gav mig mat, tvättade mig, trugade på mig någon medicin.
-- Mot delirium, sade han.
Fortfarande omtöcknad, halvt i sömnen frågade jag efter Kaspari. Jag reste mig till hälften upp ur sängen. Det regnade ute; jag kunde höra smattret mot fönsterrutorna. Johan stod böjd över mig.
-- Kaspari? sade han och skakade på huvudet som om han inte förstått eller som om han inte velat prata om det. Och när jag sedan vaknat upp ordentligt och blivit klar i huvudet, hade jag glömt att jag någon gång frågat. Jag såg mig omkring utan att känna igen mig.
-- Var är jag? sade jag. Och vem är du?
Han berättade för mig, talade långsamt och tydligt, som om han trott att jag annars inte skulle ha förstått. Jag lyssnade och nickade, och någonstans hade jag en avlägsen känsla av att känna igen honom, även om jag kunde ha svurit på att jag aldrig hade sett honom förut.
Under lång tid hade han haft mig under uppsikt. Han hade hittat mig utan ansträngning, vetat när det varit dags att lyfta upp mig från parkbänken och köra hem mig till sig. Jag hade sovit länge, men jag kunde själv inte minnas att någon tid hade förflutit. En brasa brann i öppna spisen och spred en doft av eld i rummet. Det röda skenet flackade över väggarna.
-- Varför, frågade jag.
Men han log bara mot mig, ville inte svara, som om han tyckt att frågan var lite löjlig eller ovidkommande. Till slut sade han:
-- Sådana vinddrivna, ensamma existenser som vi måste hålla ihop. Bara därför.
Han var en reserverad man, ogenomtränglig, med den precision som kännetecknar en god läkare. Han var pensionerad från sitt yrke, men han hade behållit skarpsyntheten från sin forna praktik, nimbusen av veta något som hans omgivning inte kände till, som om världen för honom varit genomskinlig och överblickbar. Omkring sig spred han en känsla av ordning och säkerhet.
Senare, när han berättat om sina projekt och dragit in mig i dem, förstod jag att detta bara var ett eko av en yrkesroll som för länge sedan grävts ur och underminerats, gått över styr. Men ingen människa är ju alltigenom sann.
Jag kom att stanna kvar länge hos honom. På kvällarna brukade vi sitta bredvid varandra, i var sin fåtölj, medan mörkret och ensamheten bredde ut sig runt omkring oss. Johan pratade, om historia, konst, musik... Jag mindes inte mycket av vad han sade; hörde bara en röst som steg och föll, som ett sövande mummel. Jag sade sällan något själv, satt mestadels försjunken i tankar, var frånvarande. Vi satt bredvid varandra, såg ut genom fönsterna som vätte mot sluttningen ned mot sjön.
Plötsligt, mitt i en mening, kunde Johan resa sig upp; han sade godnatt och gick upp till sig på övervåningen. Och jag blev ensam kvar framför fönstret till sent in på natten.
Tiden gick; den passerade genom rummet, obemärkt, som en grå skugga. Jag satt kvar, Johan kom och gick. Och så blev det augusti; mörkret föll tidigare, månen klättrade upp över skogsbrynet.
Medan jag satt där, mindes jag främlingslegionen. Som om Johan -- eller Kaspari -- väckt minnet till liv.
Jag var tretton fjorton år och gick ännu i grundskolan. Några av de äldre killarna på skolan samlades i små legioner som drog runt på skolgården, patrullerade av rastrummen och toaletterna. De behärskade hela skolan, höll den i ett välorganiserat järngrepp. De kallade sig själva främlingslegionen. Och de var verkligen ett slags främlingslegion som värvade sina medlemmar från världens alla hörn och bestod av svenskar, jugoslaver, greker, turkar, italienare, iranier, finnar, judar...
De höll till någonstans utanför staden, efter vad ryktena sade i en övergiven industrilokal, och de handlade med allt man kunde handla med: cyklar, bilar, mopeder, knark, sprit, cigaretter... Det mesta stöldgods. På skolan sålde de stencilerade avskrifter av skrivningar några dagar innan provet skulle ges. Ingen visste hur de kom över dessa skrivningar; kanske behärskade de också delar av lärarkåren, hade någon hemlig hållhake på dem. Det var i alla fall alltid de rätta proven. I det avseendet kunde man lita på legionen: den uppfyllde vad den förbundit sig till. Den sålde sprit på fester, den spöade upp folk mot betalning, den tvingade människor att betala för att bli beskyddade -- framför allt mot legionen -- och jag undrar om inte elevrådet betalade något slags skatt till den, för att överhuvudtaget kunna fungera. Men man kunde alltid lita på legionen: den stod alltid på pengarnas sida.
Alla kände till främlingslegionen och höll sig undan för den, strök utmed väggarna när någon av dess medlemmar kom gående genom rastrummen och korridorerna. Jag gjorde som alla andra, kröp ihop och försökte göra mig liten och osynlig -- men i fantasin var jag mäktig. Jag låtsades att jag var en kejsare: med ett knäpp med fingrarna kunde jag låta döda dem...
-- Ö dô, kom hit!
Jag vände mig om. De var fyra stycken. Jag försökte snabbt slinka undan, försvinna in i myllret på skolgården, men de rusade efter mig och jag kom inte långt; deras händer slog ned som änterhakar i min rygg, grep tag i jackan och höll mig fast.
-- Va fan e de här då?! sade ledaren med något roat i rösten. De var de djävligaste, jag tror tamejfan du försökte springa ifrån oss! Ha...?
Han smackade med tungan och skakade bekymrat på huvudet. Hans tre kamrater -- eller legionärer -- skakade på huvudet och smackade med tungan tillsammans med honom.
-- Har vi gjort daj nåt kanske? Har vi tagit nåt från daj? Slagit daj? Ha?
-- Nej, svarade jag tyst, medan jag såg ned i marken och försökte undvika att titta på dem.
-- Va sa du? Jag hörde itte!
-- Nej! sade jag högt.
De höll fast mig i jackan, lyfte nästan upp mig i luften. Så plötsligt var leendena borta ur deras ansikten, ledaren gav mig en örfil; jag kände hur det sved i kinden.
Andra som fick stryk väsnades och skrek, var rasande i sin maktlöshet, och det var som om de genom detta raseri fick ett slags makt, som om de på ett paradoxalt sätt genom att skrika och gråta ut sin maktlöshet ingav någon sorts respekt. Legionen gick inte på dem lika ofta och slog dem aldrig lika hårt. Men jag ville inte låtsas om legionen, inte erkänna att jag var en maktlös skit. Jag tänkte bort mig själv, bet ihop, låtsades att jag var en annan, vägrade att visa att jag var rädd. Jag blundade och föreställde mig att jag var Titus, kejsaren.
-- Dô, du ska itte försöka sticka ifrån oss. Vi får alltid tag i daj. Va du än gör. Å de e itte bra för daj. Du ska stanna när vi säger de. Fattar du?
Jag nickade. Han slog mig igen. Runt omkring oss samlades de andra barnen på skolgården, stod tysta i en orörlig åskådarcirkel och tittade på mig och de fyra legionärerna.
-- Hör du va jag säger?
Jag nickade igen och han slog mig igen. De andra legionärerna skrattade. Det smakade blod i munnen, varmt, salt järn. Ledaren ställde sig tätt inpå mig, stirrade mig in i ansiktet, och jag kände hur hans varma andedräkt luktade cigarettrök.
-- Du ser ut som en jude, dô. En riktig liten djävla jude.
Jag skakade på huvudet, försökte säga nej men fick inte fram något.
-- Visst fan ser han ut som en jude!
De andra skrattade och nickade.
-- Så djävla lik en jude man kan bli! sade någon av dem.
-- Å va tycker vi om judar? sade ledaren.
Ingen vågade svara och han fortsatte med lugn, nästan lågmäld röst.
-- Djävla svin! Dom e nåra snåla djävla svin! De e deras fel att allt går åt helvete. Vet man la va fan judar e för nåra! Djävla rika parasiter! Dom djävlarna känner man la te!
Han vände sig till sina legionärer med ett frågande uttryck i ansiktet, och de flinade och nickade och höll med.
-- Alla vill la spöa upp en jude, sade någon av dem.
Ledaren nickade allvarligt.
-- Just de, precis... Alla vill la slå en jude... Han gjorde en kort konstpaus.
-- Dô, ge oss tusen spänn, så ska vi skydda daj, så ingen kröker ett djävla hårstrå på daj. Itte ens vågar hosta i närheten av daj.
De andra log mot mig, liksom försonande och förtroendefullt.
-- Så klarar du daj! Så ordnar sej allt!
De bekräftade allihop. Jag skakade på huvudet.
-- Jag har inga...
-- Fan dô! Ge oss tusen spänn! De e itte mycket begärt. Tusen spänn... Fan, de e fair.
-- Jag har inte några pengar.
-- Dô, jag vet itte hur jag ska förklara de här för daj grabben, sade ledaren långsamt med en nästan viskande röst, samtidigt som han gjorde en uppgiven gest med handen. Och som på en osynlig order gick en av de andra legionärerna fram till mig, ställde sig med ansiktet alldeles intill mitt och skrek så mycket han orkade, med betoning på varje stavelse.
-- Hör-du-fan-it-te-vad-vi-sä-ger-te-daj, ju-de-djä-vel! Tusen spänn! Fattar du? Tusen spänn! Tusen spänn! Tusen spänn!
-- Jag är inte jude... sade jag och blinkade inför hans skrik.
-- Visst fan e du jude! fortsatte legionären med samma höga röst.
Jag skakade på huvudet.
-- Kolla pitten på honom! föreslog en annan av dem. Kolla judepitten!
Ledaren såg på mig ett sorgset uttryck i ansiktet.
-- Du skulle ju kunna slippa allt de här... Så enkelt. Jag fattar itte varför du itte ger oss pengarna...
En av legionärerna tog tag i mig bakifrån och höll fast mig i ett hårt grepp om armarna. En annan knäppte upp byxorna och drog ned dem ända till fötterna, så att jag stod naken och blottad på skolgården framför cirkeln av åskådare.
-- Kolla! sade legionären som dragit ned byxorna. Visst fan e han jude!
Legionärerna skrattade och de som stod och såg på skrattade med.
-- Kolla på judekuken!
De höll mig fortfarande i ett fast grepp. Så släppte de mig plötsligt och knuffade till mig. Jag snavade på byxorna som trasslat in sig i fötterna, och föll. De gav mig en spark i magen och gick därifrån. Ledaren böjde sig över mig och sade med låg, uttryckslös röst:
-- Dô, fixa fram pengarna, för din egen skull. Du har en vecka på daj... Å dô, skvallrar du om de här e du död. Fattar du? Död.
Jag låg ned på marken och kröp ihop. De kunde inte längre göra mig något. Jag var redan långt borta. Jag var en kejsare, jag var en fältherre, en erövrare, jag befallde över tusentals människor, över miljoner. Jag låg på rygg och lät mig svalkas av slavar som stod med palmblad och fläktade mig. Det var varmt och skönt och kroppen kändes loj och mjuk, behaglig som om jag just vaknat.
Jag återvände till verkligheten av att rektorn stod böjd över mig.
-- Så här kan du inte ligga. Res på dig! Och ta på dig byxorna! Din lektion har redan börjat för länge sedan!
Jag gick iväg, samlade ihop mig och hämtade böckerna. Matematik: som om allt ändå på något sätt gick jämnt ut, smärtan, våldet, hela livet. Som om allt kunde beskrivas. Ett plus ett var två. Som om allt var begripligt. Men jag visste att det var lögn.
Jag stannade kvar hos Johan. Jag gick långa promenader, sov i det rum som han hade ställt i ordning åt mig, återhämtade mig. Lyssnade till hans långa monologer. Ibland var han plötsligt borta och kom inte tillbaka förrän efter någon dag. Han sade aldrig var han varit. Och nästa kväll satt vi åter på verandan. Han pratade och jag lyssnade. Tiden gick.
Jag vet inte varför jag stannade kvar. På något sätt fann vi gemenskap i detta pratande och lyssnande. Vi pratade inte med varandra, förde aldrig någon dialog, men vi behövde ändå varandra, som om vi fyllt ut något slags tomrum hos den andre.
Vad minns man? Jag sitter vid skrivbordet i Kasparis hotellrum, ser ut över rummet. Jag är ensam. Omkring mig ligger högar av papper, målningar och dagböcker. Jag skriver, min hand följer pennans rörelser. Pennan rör sig av sig själv.
När jag ligger ensam för att sova, har jag ibland känslan av att en annan människa är i rummet; i mörkret tycker jag mig se konturerna av Kasparis kropp. Han vänder sig mot mig, betraktar mig ingående, som om han hade förstått något som jag inte känner till. Över hans ansikte finns ett drag av försoning och jag har en känsla av att han förlåter mig, även om jag inte kan förstå för vad, bara att han villkorslöst förlåter mig, för allt, allt som varit. Kanske har jag då redan somnat, fallit in i drömmens värld. Men det är i så fall en dröm alldeles i närheten av verkligheten. Jag har känslan av att hela tiden vara vaken, ligga sömnlös; bara när jag ser på klockan märker jag timmarnas alltför hastiga flykt, sömnens snabbare tid.
Jag vaknar ofta om nätterna, sätter mig vid fönstret, ser ut i natten för att vänta in tröttheten. Trädgården utanför är tom. Inget som rör sig. Det är som om den alltid har varit tom, som om där aldrig har funnits något liv. Så plötsligt, oförutsett, lyfter en fågel från en trädkrona, flyger med långsamma, trötta vingslag bort över mig, långsamt uppåt. Sedan är allt åter stilla. Bara en hastigt bleknande minnesbild återstår av det oförutsedda.
I vardagsrummet när vi växte upp stod ett stort björkskåp med intarsia av rosenträ. Vi brukade stå framför det, jag och Kaspari, titta på det. Det hade mönster i form av rosor, långa blomställningar som slingrade sig utmed skåpet. I timmar kunde vi stå och förundra oss över hur man lyckats att skära till trät så att det passade så exakt, att passa in alla bitar utan att det blivit det minsta glapp, utan att något stack ut eller kom snett.
Vi försökte öppna skåpet, men det var alltid låst. Jag minns inte alla knep vi försökte oss på för att få en skymt av innandömet, men vi fick aldrig se något, aldrig ens se det öppnas. Jag kommer inte ihåg om man hade tappat bort nyckeln -- eller om man bara noggrant gömde undan den för att hålla skåpet låst för oss. Det öppnades hursomhelst aldrig så att vi såg det.
Vi förhäxades av skåpet, stod och tittade på det och blev ständigt på nytt bortjagade av vår mor som tyckte att vi kunde göra något annat, nyttigare. Sedan försvann det, såldes eller kom bort i någon flyttning, fortfarande oöppnat.
Varför berättar jag detta? Vad har det med Kaspari att göra? Eller med mig? Jag vet inte. Vad har något med någonting att göra? Inget. Eller: allt. Lika gärna som att inget hänger samman, kan man hävda att allt hänger samman, är förbundet med vartannat i ett ogenomträngligt och osynligt mönster. Allomfattande. Som en Guds tanke.
Kanske handlar det om tro. Tron på det väsentliga i just detta.
Tron på sambanden, likheterna och olikheterna. Tron på dessa
undflyende ord.
