Note: This work was first published in 1996, less than 70 years ago. Bo Svernström is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
I Rom blev det augusti, den svarta månaden: mundis senescit -- världen åldrades. Vespasianus dog, Titus dog, Domitianus, Trajanus... Romarriket nådde kulmen av sin makt och sträckte sig från Britannien och mellersta Germanien i norr till Egypten i söder; från Hispania i väster till Armenien i öster, ända fram till Kaspiska havet. Därmed började också dess sönderfall och undergång. Det gyllene århundradet stod upp och försvann. Kejsar Hadrianus dog, Septimus Severus och Geta dog, Caracalla -- brodermördaren -- dog. Det blev kuppgeneralernas tid då ett halvt hundrade generaler utropade sig till kejsare över Rom -- och dog. Rika dog, fattiga, patricier, plebejer, soldater och horor -- alla dog. Skrikande, blödande, lemlästade, sjuka, förtvivlade, stolta, huvudlösa, förgiftade, gamla, unga -- dog om varandra. Nya kejsare klädde sig i lagerkransen: Aurelianus, Konstantin den store, Valentinianus, Theodosius den store -- kröntes och dog. Dammet virvlade i vinden och lade sig över Rom som ett första tunt sedimentlager. Romulus Augustulus, den sista kejsaren, blev avsatt och dog, och den germanske hövdingen Odovakar utropade sig till kung över Italien. Och Rom, staden som lagt hela världen under sig, föll till slut också själv. På avstånd hörde man det lätta ljudet av Fågel Fenix' svirrande vingar, högt ovanför larmet, oberörd av allt.
Sedan kom råttorna och med dem sjukdomar och pest; och så blev det medeltid. Med ett tunt, blekt ljus steg solen upp över horisonten, och man skrev år 1347.
Det var ännu tidig morgon. Kaspari låg i diket invid den stenlagda men redan spruckna och förfallna vägen. Han hade gått länge, irrat genom landet. Åren hade passerat förbi; människornas myller hade tunnats ut och sedan tätnat på nytt. Han var trött, hade svårt att minnas, drog tungt efter andan. Så reste han sig upp och fortsatte mot norr.
Han levde på allmosor, klostrens barmhärtighetsgärningar och kanske slog han följe med något gycklarsällskap, uppträdde som dvärg, som en mänsklig missbildning, i vilken plötsligt Gud uppenbarade sig för de gapande och förstummade bönderna som dumt stirrade på honom.
Jag föreställer mig det så.
På det lilla bytorget stod en gles skara människor, kvinnor och män, bönder, hantverkare, en munk och några herremän. De flesta av dem var illa klädda, hade inte mycket mer än trasor på sig. De stod med lätt uppåtböjda huvuden och såg upp mot den målade vagnen, som fungerade som scen med ena långsidan öppen mot publiken. Över torget stod en skarp lukt av avfall och djurspillning alldeles stilla i luften, och ett stycke bort rann en liten flod som användes som avstjälpningsplats.
Kaspari stod på scenen, klädd i en mörkt karmosinröd, tätt åtsittande dräkt; på huvudet bar han en harlekinmössa med två långa strutar med var sin blank mässingsklocka i änden. Klockorna klingade svagt när han rörde sig. Numret var slut och han bugade sig för publiken och gick baklänges över scenen medan draperiet drogs för. Han hörde någon enstaka applåd, ett bravorop; resten av människorna på torget stod allvarliga och tysta, följde föreställningen med en avvaktande misstänksamhet.
Efteråt gick Kaspari och en liten flicka ur sällskapet runt och samlade in pengar, höll fram sina mössor, bugade och neg och kråmade sig för den lilla publiken. Det gav inte mycket, bara några smutsiga, hårt kramade småmynt längst ned i mössorna -- och ett enda blankt silvermynt, som en av herremännen skänkt med ett litet överlägset leende.
Det var ett litet gycklar- och teatersällskap, som leddes av en kraftig man med svart hår flätat i en lång hårpiska i nacken, slokande mustascher och mörka, djupt liggande ögon. Han bar namnet Rauel Aidon och var zigenare -- i alla fall utgav han sig för att vara zigenare. Han var intensiv, häftig i humöret, rasande och mild om vartannat, och han ägde vagnarna och djuren, hästarna och de dresserade hundarna och den lilla geten som följde dem... Och när sällskapet förhandlade med präster och furstar och betydande bönder, för att få tillstånd att uppföra sin enkla föreställning -- då förde han sällskapets talan, liksom samlade in de andras röster i sin enda och talade för dem. Som om han hade ägt också dem.
Kaspari hade anslutit sig till dem några månader tidigare. Deras vägar hade strålat samman, hans och teatersällskapets, båda hade varit på väg norrut. Och så hade han blivit omhändertagen eller upplockad av Aidon. Hans nummer bestod huvudsakligen i att han visade upp sin kortväxthet, tog några danssteg över den sluttande och vinda scenen medan han sjöng en sång och slog på en tamburin. Därutöver var han assistent i de andras nummer: eldslukarens, ormkvinnans, de dresserade hundarnas... Han hade också en liten roll som tjänare i den korta pjäs som man uppförde till Guds ära i slutet av föreställningen.
De gjorde aldrig någon succé; framträdandena var amatörmässiga och glansen och färgen över hela sällskapet hade för länge sedan flagnat och blivit matt. Men man kom ändå för att titta på dem, flockades framför scenvagnen, och sällskapet klarade sig på de pengar och gåvor som man gav dem.
De hade sitt läger strax utanför själva byn, på andra sidan floden, men på kvällen gick de till värdshuset vid torget. De hade rest länge och ville komma inomhus, träffa människor.
Lokalen bestod av ett enda stort rum med grovt huggna träbord utspridda över golvet, en öppen spis där en brasa flämtade i brist på bränsle. Bakom disken ledde en trappa upp till övervåningen där det fanns några få rum som hyrdes ut till resande. Och ovanför den låga dörren ut mot torget hängde en gnisslande, rostig järnskylt med världshusets namn målat i en röd färg som för länge sedan flagnat bort och lämnat skylten oläslig.
Med Aidon i spetsen steg de in i rummet men stannade allihop innanför tröskeln, Kaspari, den lilla flickan, ormkvinnan, den puckelryggige eldslukaren, jonglören, och längst fram bredvid Aidon den vackra Beatrice som under föreställningarna med grov röst ropade ut de andras nummer, sjöng en sång och ibland lyfte något på kjolarna för att i en kort glimt ge sin bild av paradiset. Det viskande sorlet kring borden avstannade, ansiktena vändes mot dem, fyllda av misstänksamhet och motvilja. Det var inte många där. En grupp bönder satt i ena hörnet, tätt sammantryckta och lågt viskande; en annan grupp satt i ett annat hörn. Några ljus stod på borden men förmådde inte riktigt att lysa upp rummet. Det var mörkt och de måste anstränga sig för att kunna se något.
Vid ett bord mitt i lokalen satt de två herremännen från torget lite för sig själva. De var bättre klädda än de andra och skilde ut sig från dem med ett annorlunda och svårbestämt utseende, liksom präglat av en mängd olika länder och kulturer som lånats och pusslats samman till något slags konglomerat. Med en gest bjöd en av dem den lilla gycklartruppen att sitta ned vid bordet.
-- Jaså, sade han och granskade dem en efter en. Ni har vågat er hit, till den här gudsförgätna mörka hålan?
De satte sig, den lilla flickan tätt bredvid Kaspari, alldeles inpå honom, som om hon sökte stöd och värme hos honom. Kanske kände hon någon sorts samhörighet med honom därför att han inte var mycket längre än hon själv. Aidon hade fått tag i henne när hon försökt stjäla mat ur en av vagnarna under en föreställning för något år sedan. Hon hade inte varit mycket mer än nio år då. När hon varit sju hade hon förlorat bägge sina föräldrar och därefter hade hon levt av att tigga och stjäla. Sedan hade Aidon tagit henne på bar gärning och dragit fram henne i ljuset från en fackla. Hon hade stått framför honom, mager och smutsig, och stirrat ned i marken, väntat på att få sitt straff, bli slagen eller jagad på flykten. Hon hade inte varit mycket mer än en trasa, långsamt på väg att dö. Men istället för att slå henne hade Aidon sträckt fram handen och försiktigt strukit henne över kinden.
-- Såna som vi måste hålla ihop, hade han sagt till henne med mjuk röst. Såna eländiga stackare som vi, som inte tillhör världen utan bara passerar genom den -- vi måste alltid hålla ihop.
Och så hade hon blivit med i sällskapet. Kanske hade han sagt något liknande till Kaspari när han förenat sig med dem.
-- Gudsförgäten...? sade Aidon undrande till männen vid bordet. Ja, kanske det... Men vi är fattiga och inte ens en gudsförgäten håla har vi råd att rata. Vi passerar genom alla små byar och hålor, i Italien, Tyskland, Österrike, Frankrike, Danmark och till och med Sverige och Norge. Vi är alltid på väg. Där vi får tillåtelse sätter vi upp vår lilla vagn och ger en föreställning. Folk kommer och tittar på oss och får sedan betala vad dom vill. Vi är inte kräsna. Vi tar vad vi får. Herren och livet har gjort oss ödmjuka.
Den andre av männen log mot dem, men hade något elakt i blicken när han svarade.
-- Ni vet alltså inte?
Värden avbröt dem, kom med öl och lite saltat fläsk, ställde ned fat och bägare med en smäll på bordet. De tystnade och drack och åt.
-- Har ingen, sade den förste av männen, talat om det för er, då ska heller inte jag säga något...
Aidon ställde ifrån sig bägaren med öl.
-- Säg! sade han med en plötslig myndighet i rösten. Varför skulle vi inte besöka just den här... hålan?
De drog efter andan.
-- Byn har pest..., sade den förste mannen lågt så att ingen skulle höra honom. Han såg ned i bordet.
-- Ryktet om smittan har nått långt, det har sladdrats och pladdrats i både bondkök och herresäte. Vi trodde att ni visste om det...
-- Pest..., sade Aidon och drog omedvetet händerna åt sig, som för att därigenom undvika smitta.
-- Pest... Det var fan!
Den andre mannen gjorde korstecknet.
-- Herren vare oss nådig!
-- Hur långt har... svartdöden nått? Norrut...?
-- Norrut? sade den första mannen och gjorde en rörelse med handen som för att visa hur långt pesten hade nått. Vi har varit så långt som till Hamburg. Många byar ligger öde, andra har halverats, några står orörda kvar. Städerna har stängt sina portar och landsvägarna ligger öde. Det är inte många som har lust att röra på sej.
Aidon nickade.
-- Då finns det bara ett att göra, sade han. Vi får vända tillbaka... Söderut. Vänta ut svartdöden. Försöka klara oss.
-- Ni kommer att ta smittan med er. Och städerna kommer att undra om ni varit här, om ni varit norrut. Ryktet har spritt sej. Man tar inte gärna emot landsvägsfolk längre.
-- Stadsportarna, fyllde den andre mannen i, är så väl förbommade att knappt furstarna kommer in längre. Eller ut. Inte ens en skitkorv kommer igenom.
Han skrattade.
-- Vi får väl hålla oss till byarna, dom gudsförgätna hålorna, sade Aidon.
-- Du ska få se att inte heller dom är så översvallande vänliga. Du kommer att få se upp med högafflarna.
Aidon nickade, drack ur och reste sig, och resten av truppen reste sig med honom.
Nästa dag vände de vagnarna, gjorde sig redo att fara tillbaka söderut. Kaspari bröt upp från dem; han skulle trots pest och allt annat fortsätta mot norr. När man tog farväl för att skiljas åt, gick plötsligt den lilla flickan fram till Kaspari.
-- Jag följer med dej, sade hon bestämt.
-- Det är bättre för dej att följa med oss, sade Aidon.
Kaspari nickade.
-- Vad har du norrut att göra, frågade Aidon. Den där vettvillingen -- han nickade mot Kaspari -- kommer att ha nog och mer än nog med att försöka hålla sej själv vid liv. Kommer han undan pesten, tar svälten honom. Och klarar han den också blir han ihjälslagen av något rövarband... Ensam på vägarna...
Han skakade på huvudet.
-- Kom med oss, sade han vädjande till flickan. Om du vill leva.
Men hon stod kvar vid Kasparis sida, flyttade inte på sig.
-- Jag följer med honom, upprepade hon.
Och så drog de vidare norrut. De följde allfartsvägarna, slingrade sig genom byar, åkerfält och vidsträckta skogar: en liten dvärg som haltade och vacklade längs vägen, tvingade sig fram, och bredvid honom en liten flicka. Hon var seg och envis, som om Gud i sin nåd hade givit henne denna obändiga vilja för att hon skulle överleva det öde som blivit hennes lott. Men ibland svek henne ändå krafterna och hon orkade inte längre. De gjorde halt och lade sig på en skyddad plats ett stycke från vägen, i en glänta i skogen, en bergsskreva eller ibland en grotta -- vad de kunde finna. De virade in sig i ett par gamla filtar och sov där de fallit, tätt tillsammans.
De åt vad som kom i deras väg, frukter och bär, döda djur som de hittade och sedan försökte steka över en eld av några kvistar och hoprafsade löv. Ibland lyckades de stjäla lite bröd ur något obevakat visthus. Tiden rann bort. På avstånd hörde de kyrkklockorna ringa över de döda som pesten skördat där den dragit fram genom städer och byar.
I tre veckor gick de norrut på detta sätt. Sedan dog flickan. De hade sovit i en övergiven lada invid en liten åkerlapp i Schwarzwald, alldeles i närheten av floden Elz' källflöden, strax norr om Freiburg. När de vaknade på morgonen hade hon hög feber. Hon var blossande röd i ansiktet och talade osammanhängande om sin mor och far. Hon visste inte längre var hon var, blandade ihop Kaspari med sina föräldrar, med Aidon, med släktingar och vänner, som om hela hennes liv passerat revy genom feberdimmorna. Hon kräktes och klagade över att hon hade ont i huvudet och bad hela tiden om vatten. På kvällen slog stora bölder ut över huden, först rödsvullna sedan allt mörkare och till slut nästan svarta.
På den tredje dagen dog hon. Kaspari försökte begrava henne men hittade inget att gräva med, fann bara ett gammalt trasigt tråg bakom ladan och lade henne i det. Hon var alldeles lätt i hans händer, vägde nästan inget. En bit bort, på andra sidan en kulle, hörde han Elz brusa svagt, och med tråget framför sig bar han henne genom skogen fram till flodstranden, satte försiktigt ned henne. Hon flöt högt, liksom viktlöst, tråget guppade i det stilla vattnet bakom ett stenblock som sköt ut i floden. Han strök henne över håret, slöt hennes ögon, gjorde korstecknet och stötte sedan ifrån med en plötslig rörelse. Hon gled ut ur bakvattnet och in i strömfåran och fördes sedan snabbt bort med floden.
-- Ge henne den eviga vilan, mumlade han från stranden. Och låt det eviga ljuset lysa över henne och må änglarna föra hennes själ inför Den Allra Högste... Amen.
Kaspari såg länge efter henne, stod orörlig kvar vid flodstranden. Sedan drog han efter andan, tog sats och fortsatte norrut, gick envist vidare; han hade lång väg kvar.
Klockorna ringde, ringde... Det var en liten by där historierna hade bevarats. De hade runnit upp med floden, med skeppen och råttorna, flutit iland med bakvattnet, ständigt förnyats, förändrats, gnistrat i solskenet och blivit synliga. Och man hade satt ord till dem, gett dem namn: pesthistorierna, den gula hästen, svartdöden... De mörka fläckarna hade oförklarligt spritts över huden, öppnat den till sår. Och floden hade återspeglat sjukdomen, bevarat den i sitt grumliga vatten, burit på den, spritt ut den. Den hade sorlat och porlat och de döda hade flutit på vattnet på väg nedför strömmen, kistor och flottar, små båtar, plankbitar -- alla lastade med döda och döende, gamla, barn och kvinnor... Fiskarna hade snappat efter händer och armar som hängt ned i vattnet, följt efter farkosterna i stora stim. Och råttor, överallt råttor...
Utmed stränderna hade de överlevande ropat varandras namn, som för att hitta tillbaka, komma bort från de utstötta som förenade flutit nedför vattnet. Jag hörde hur rösterna klagade och bad och oupphörligt mässade.
Pater noster qui es in caelis, sanctificetur nomen tuum, adveniat regnum tuum, fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra. Panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie, et dimitte nobis debita nostra, sicut et nos dimittimus debitoribus nostris, et ne nos inducas in tentationem, sed libera nos a malo. Amen.
Medeltid -- och så renässans... Till de pestsmittades och spetälskas skara förpassade man då också dårarna och de olyckliga. Man rensade ut dem, renade världen och samvetet och tanken från dem, så att förnuftet kunde träda fram i sin fulla glans, vitt och kristallklart, fullständigt genomskinligt. För att bli av med de vansinniga skickade man dem med skepp vilka trafikerade de stora floderna över den europeiska slätten, och på sätt kom dårarna att ständigt forslas vidare till nästa stad, nästa by, hela tiden på väg, för att slutligen under 1600-talet låsas in och interneras i de stora hospitalen och därmed bli osynliga.
Jag vet inte vad som blir av Kaspari under den här tiden. Jag förmodar att han följer landsvägarna norrut, irrar genom Europa, men om detta vet jag ingenting, kan inte ens föreställa mig. Här uppträder ett tomrum i historien, en vågdal där Kaspari tillfälligt försvinner ur synhåll. Inga anteckningar finns bevarade; allt har gått förlorat, glömts bort eller försvunnit. Men kanske är det Kaspari man ser sitta hopkrupen i fören på Hieronymus Boschs målning Dårskeppet, bortvänd och ensam. Vem vet?
När Kaspari dyker upp igen och åter blir synlig i historien är det 1800-tal. Han har hunnit skaffa sig en kamera. Härifrån kan vi följa honom genom hans fotografier. Dagerrotypografierna från mitten av 1800-talet är bleka och nästan omöjliga att avläsa i sin oskärpa, men senare blir bilderna allt tydligare och skarpare. Kring dessa finns ingen osäkerhet; den tunna silverbromidhinnan bär inristad i sig Kasparis veka och undflyende ansikte.
Där!
