Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Häraf vredgades W., qvad för sista gången åt sig en
kopparskuta, och färdades med den bort till högre rymder;
Lemnade dock qvar sin harpa
Och de höga runosånger
Till en evig fröjd för Finland.s
Så korsa sig christna och hedniska föreställningar i
denna sång; och man finner redan deraf, att dess poeli-
ska värde ej kan uppskattas allför högt. I Kanteletar
är samma dikt införd fullständigare, och besjungande ej
endast Christi födelse, utan ock hans lidande och him-
melsfärd, allt med samma nationela färger.
- Sådana dikter som denna förete sig i de flesta folk-
poesier såsom slutstenar i den Episka skaldekonstens
utvecklingsprocess inom folket. De bibehålla väl ännu
något af den gamla sagans anda, men gripa redan öfver
iandra spherer, och förråda så den inre ombildning, som
folket småningom undergått. De måste derföre betraktas
såsom yttringar af folk-andens öfvergång i den från
kyrkan utströmmande verlds-anden ; de bevisa, att den
gamla sagan med sin diktning lefvat ut, emedan bredvid
densamma en annan ny verld kunnat gestalta sig. Ty de
christliga dogmerna äro rentaf allmänna, och de af deras
ande lifvade skaldestycken stå i en absolut motsatts till
folkeperna, såsom en partikulär folk-andes produktio-
ner. -—- Denna betydelse har äfven närvarande dikt, i cy-
keln af våra fornepiska sånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
