- Project Runeberg -  Fosterländskt Album / II /
101

(1845-1847) Author: Herman Kellgren, Johan Robert Tengström, Karl Tigerstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

101

nungstassen, den stolta karlen, svartstrumpan, den gyll-
ne gästen, (ty alla dessa benämningar äro smeknamn för
björnen) anfaller myrhopar:

hakkoa lahoa puuta,
murra muura haiskekoa,

hugg in i murkna stammar, bryt upp myrhopar; myran
heter muurainen, såsom fornn. maåur, sv. myra, dan.
myre, nnl. miere, gr. mwoun&; en liten björn muurais-
karhu, myrätare. I ord och saga idel forntida ge-
menskap. |

Af personifikationer må ännu några anföras, som stå
i öfverensstämmelse med vår egen poesi. Båten emot-
tager af bjelten, då han bestiger och lemnar den,
helsnings- och afskedsord och begynner att klaga,
om den alltför länge obegagnad måste ruttna i, vatt-
net. I våra sånger och sagor tillropar violblomman på
ängen den förbigående: bryt mig!, äppelträdet vid vä-
gen, skaka mig!; ej annorlunda ropar här, XXXII, 44,
lingonet (punapuola) och vill plockas. I de Mhd. dik-
terna böjer man sig för vägen, såsom för ett högre
gudomligt väsende (Deutsche mythol. s. 28); i fin-
ska poesin erfar vägen denna ärebetygelse ännu hög-
tidligare , hjelten bugar sig för vägen (tiellä), likasom
för månen (kuulle) och solen (päivälle), VIII, 103, 123,
145. Wolfram säger i Parz. 673, 17, »nach mennes kum-
ber gevar» i stället för sår-färgad (jmfr. réter kumber
Wbh. III, 17, 18), antingen emedan den sårade, blödande ’
hjelten måste afståfrån striden, eller emedan sjelfva såret
utgör hans smärta; jag betviflar att den tyska skalden
genom den remaniska texten blifvit ledt på det bildli-
ga uttrycket, men otvifvelaktigt är den finska texten helt
och hållet oberoende, hvilken anför, att då Väinämöinen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:50:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fostalbum/2/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free