Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Dina skridskor ligga vid stora stocken! ropade Gott-
hard glättigt, i det han svängde omkring i allt större cirklar.
Det är härligt, det är det roligaste man kan tänka sig! och
han ilade allt längre bort.
— Snälle, snälle Herman, bad Ludvig, låna mig dina
skridskor! Jag ville så gärna vara med, men med bara stöv-
larna slår jag omkull: det är så halt.
— Nej, jag kan icke göra det: jag får knyta dem på mig
själv. Icke därför att jag vill åka med dem, men ifall någon
olycka händer Gotthard, är det bra att de äro på. Och här-
vid ropade han så högt han förmådde: Gotthard, för Guds
skull gå icke så långt... du vet ju att isen är så osäker att
knappt någon vågar sig ut!
— Men jag vågar det, skrek Gotthard i sitt vilda pojk-
mod, jag är ingen kruka! Jag gör vad jag vill, och... kras,
kras... det brakade i isen, och med ett genomträngande
skrik, som hördes vitt omkring, sjönk gossen till armarna
i vattnet.
Ögonblickligt var Herman på fötter. — Flyg, Ludvig, till
stugan där nere! skrek han. Där bo båtkarlar. Ropa på
hjälp. .. Gotthard drunknar. . . vi drunkna kanske bägge.
Och skyndsamt flög han utåt den glatta banan. Månen
var nyss uppgången och kastade sina klara strålar på det
sorgliga uppträdet. Gotthard kämpade med isstyckena. Vid
varje kant han grep, lossnade ett nytt stycke... han arbetade
med hela sin styrka för att hålla sig uppe. Då kom Herman.
Han misströstade om möjligheten att rädda den äldre bro-
dern, men han ville hellre dö med honom, än återvända utan
honom till sin goda, kära tant. Han lade sig ned på isen och
sträckte halva kroppen över sidan av den avgrund, där Gott-
hard kämpade. — Slå armarna omkring min hals, ropade
han, och svinga dig tipp på det sättet!
Med glädje grep Gotthard efter detta räddningsmedel.
Hans sinnen tilläto honom ingen annan tanke än hoppet.
Herman, mera kallblodig, suckade till Gud för sin unga själ.
Han fruktade att isen vid den stora tyngden skulle brista
undan dem bägge. Detta inträffade även: i ett ögonblick
sjönko båda under vattnet. Med yttersta ansträngning lyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
