Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke att gråta, såsom han ofta gör... därför syr jag också
bara ett urband åt honom.
•—■ Och likväl, Hulda, svarade Herman, håller Gotthard
lika mycket av dig som jag! Men över hans kind flög dock
vid denna försäkran en skiftning, vilken tycktes antyda att
han inom sig kände att han törhända talade emot sin över-
tygelse.
— Varför hjälper han mig icke då med mina översätt-
ningar såsom du alltid gör? Han säger till och med ofta, att
jag är envis och självsvåldig, då jag icke vill allt det han vill,
och han har flera gånger, förstår du, skaffat mig bannor av
mamma, som tror att Gotthard är klokare i allt än jag.
I detta ögonblick hördes ett ljudligt gapskratt från Lud-
vig, vilken låg med båda armarna mot en fönsterkarm och
med hela ansiktet inpå rutan, för att betrakta ett uppträde,
som ägde rum på gatan och vilket oemotståndligt retade
hans skrattmuskler. Nu sågo även Herman och Hulda ut,
och med en missnöjd blick på sin yngre bror, utbrast Her-
man: — Blygs, Ludvig, att vara så hjärtlös... du skrattar
ju åt den mest rörande händelse!
— Å, tig du, moralpredikant, svarade Ludvig stucken,
vem utom du skulle kunna låta bli att skratta åt något så
löjligt? Gubben föll på det mest befängda sätt, under det
han svingade sin dråpliga fiol högt i luften, för att ej draga
den med sig i fallet.
— Gud, så bedrövligt! utbrast Hulda. Se Herman, blodet
strömmar från den gamle mannens huvud... och den stac-
kars unga flickan, som alltid följer honom, gråter och söker
att med sitt förkläde hämma blodflödet! Och nu grät även
Hulda, i det hon otröstlig vände sig om och frågade: Kunna
vi icke hjälpa dem?
Men den, vars blick hon sökte, var redan borta. Herman
kom nu jämte Gotthard ut till de olyckliga människorna på
gatan.
Det var en fattig musikant i den torftigaste dräkt. Emel-
lertid röjde denna, såväl som hans rena, ehuru grova linne,
att en vänlig och flitig hand ordnade omkring honom. Den
arme mannen låg sanslös. De silvervita lockarna, vilka de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
