Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast hälften så dyrbart som det gamla, lämnade hon rum-
met och vinkade åt Ludvig att följa sig.
Så snart Herman blev ensam, klädde han sig i största hast
och ilade till Bundlerska huset.
Åttonde kapitlet
Samma afton, då Herman kom ifrån Bundlers hus och
med förut oanade känslor återsett den vackra Hulda,
tog han vägen åt en avlägsen del av staden. Han stan-
nade utanför ett litet, men snyggt hus och var tydligt osäker
på om han skulle stiga in eller gå tillbaka. Han bestämde sig
likväl för det förra och klappade på.
— Kom in!
Han öppnade dörren och trädde med en viss ängslig för-
siktighet över tröskeln till en ganska trevlig kammare.
I en säng med rena, vita lakan låg den gamle musikanten.
Han hade redan gått till vila, ty aftonen var långt framliden,
men vid andra sidan av rummet satt Hedda på en pall och
vaggade sitt barn. Den tysta vaggsången sammansmälte med
återhållna snyftningar.
Herman nalkades med lätta steg för att ej väcka den
gamle. — God afton, goda Hedda! viskade han. Hur är det
med din hälsa... känner du igen mig ?
— Ack ja, herr Dahl, skulle jag icke det! svarade hon milt
och log genom den tårslöja, som omtöcknade hennes ögon.
Skulle jag icke känna igen er, som skänkt mig så outsägligt
mycket gott genom edra tröstande och vänliga brev... tro
mig, jag har dem att tacka för mycket! De ha gjort mig lug-
nare, tåligare till sinnes.
— Och likväl finner jag dig gråtande! sade Herman del-
tagande. Du ser så blek och lidande ut.
—- Ja, naturligtvis har jag lidit och måste länge lida, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
