Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vill du förtära något, bror A., så genera dig icke! sade
Herman artigt. Jag vilar över den här mellanakten.
— Tack, bror, genmälde denne herre försmädligt, du gör
mer än nog att betala min biljett, för att jag utomdess skulle
ådraga dig några ytterligare utgifter.
Herman bet sig i läppen: han förstod det skäl, som be-
vekte hans sällskap att spela en så blygsam roll och föresatte
sig att icke genom sitt uppförande under senare delen av afto-
nen giva denna sin flyktiga vardagsbekantskap ämne för un-
derhållandet av den fatala misstanken. Men knappt hade ridån
åter gått upp till efterpjäsen, förrän Herman fick en annan
tanke. — Jag är utledsen av att se det här, vilket jag flera
gånger sett förut! yttrade han till kammarskrivaren. Är du
road att stanna kvar, så gör det... annars följas vi åt.
— Jag följer med dig; vi kunna ju på hemvägen gå in på
Blå Porten och äta en abborre.
■—• Du lägger bort din nyss åberopade grannlagenhet! an-
märkte Herman leende, icke särdeles nöjd med förslaget.
— Alldeles — jag gick för långt.
Nu hade Herman intet val. Långsamt reste han sig, och var
det av en händelse eller var det med flit, alltnog: han fällde
på bänken framför sig det ännu ouppbrutna brevet, vilket
hans hand omslöt. Det unga fruntimret upptog det, innan det
föll till golvet. Hon vände sig hastigt därvid åt sidan, och då
Herman återfick brevet ur hennes hand, såg han den omärk-
ligt darra. Kindernas blossande rodnad avlöstes av en märk-
bar blekhet. Blott ett ögonblick möttes deras blickar, men det
var nog.
Den gamle herrn talade i detsamma till sin unga följe-
slagarinna. Skrämd lik en rädd duva, vände hon sig om, och
Herman, som fruktade att ådraga henne den ringaste obehag-
lighet, skyndade ur logen, åtföljd av kammarskrivaren.
Med möda blev han av med den annars väl tålde, men nu
besvärlige kamraten och skyndade sedan, uppfylld av många
olika tankar, åt Kungsholmen till sin boning i närheten av
Serafimerlasarettet.
— Var det hon, var det verkligen hon? sade han för sig
7 Fosterbröderna.
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
