Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätta. Snart nog märkte jag på ett litet avstånd ifrån mig
under de höga trädens gröna valv baronen och Hulda sit-
tande på en torvbänk, och... Karolina gjorde här ett litet
uppehåll.
— Jag skall icke dölja något, Herman. Sanning lovar jag
dig så heligt som jag stode inför Gud... De sutto på bän-
ken ... hennes hand vilade i hans.
— Vad talade de?
— Då icke ett ord, men när Hulda liksom uppvaknad
gjorde en rörelse för att stiga upp, sade han med djup, ve-
modig röst: ”Hulda, ni vet det nu, jag har sett att ni vet, att
jag älskar er, men jag är fattig, så fattig, att jag icke vågar
bjuda er ...”
— Jag tordes icke höra mer, utan gjorde ett lätt buller. De
reste sig båda. Rodnande, men likväl med fattning hälsade
mig baronen. Huldas kinder glödde. Med förvirring kastade
hon sig om min hals. Mitt modershjärta blödde, men det för-
blev starkt. ”Får jag besvära baron Silverspåre att gå litet
förut?” sade jag tämligen kallt. ”Vi komma snart efter.”
— Då jag var ensam med Hulda, öppnade hon genast för
mig sitt hjärta. Mitt bröst sammanpressades av ångest. Jag
såg redan då dina förebrående ögon och jag tvekade om jag
icke i denna stund borde meddela Hulda att hon var ämnad åt
dig, men försiktigheten segrade över det upprörda sinnet:
jag valde en annan väg och sökte så mycket jag förmådde
lugna henne. Långt ifrån att genom förebråelser stegra hen-
nes känslor, bjöd jag till att på det mildaste och mest skon-
samma sätt övertyga henne, att en man så fattig som baron
Silverspåre och med en stark känsla av heder aldrig skulle
försöka att vinna den kvinnas hand, som han älskade, om än
en svag, obevakad stund förrått huru dyrbar hon var för hans
hjärta.
— ”Finnes då alls intet hopp, icke det ringaste?” frågade
hon.-O, vad mitt hjärta led... och hade jag icke då som nu
varit övertygad om att mitt barns jordiska sällhet icke kunde
anförtros i bättre händer än i dina, så hade hennes blick bevekt
mig. Nu sade jag djupt upprörd, i det jag tryckte den dar-
rande varelsen till mitt bröst; ”Intet, min Hulda! Denna din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
