Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■—• ”Ja, min fru, jag förstår. Jag tackar er, att ni besparar
mig en längre strid emellan mitt hjärta och min stolthet. Så
länge jag lever, skall jag älska Hulda; men, jag svär det vid
min ära, ifrån detta ögonblick gör jag aldrig något försök att
återse henne. Hade min ställning varit annorlunda, hade jag
ägt en förmögenhet nog stor att bereda henne ett sorgfritt
liv, då, min fru, ber jag er vara övertygad om att jag icke så
lätt uppgivit mina anspråk!”
— Några timmar senare lämnade vi Billingsdal! Jag för-
klarade för Hulda det ädla i hans uppförande att vara från-
varande vid vår avresa, men lät henne tillika inse att just denna
handling var den, som kraftigast talade för min mening. Hon
började själv tro detsamma, och jag såg huru hon bemödade
sig att bliva lugnare och tåligare.
— Till en början talade jag med henne så mycket och så
länge hon ville om baronen, men småningom tycktes hon själv
undvika detta ämne, och redan innan vi hunnit M., hade vi
kommit överens att icke mera nämna hans namn, förrän hon
lugnare kunde höra det. Hemkommen, ville jag icke bedröva
min man med att gjuta en droppe galla i hans glädje över
dotterns fullt återvunna hälsa; men då han, oaktat hennes
friska utseende, likväl fann en viss förändring i hennes väsen-
de, gav jag honom en vink om. förhållandet, vilket han på mäns
vanliga sätt ansåg av föga betydenhet och långt före
detta bortglömt. Jag åter har ofta blivit oroad av de tecken,
vilka stundom visat att Hulda icke ännu helt och hållet för-
gätit denna tid. Men likväl har jag sedan din återkomst fun-
nit henne så förtrolig och hjärtlig med dig, att jag hoppats
och ännu hoppas det bästa, blott du har tålamod, min älskade
Herman, och endast så småningom, icke med storm, söker
vägen till hennes hjärta ... Och nu, min son, har jag omtalat
allt. Du fördömer mig icke?
Ett sakta ”nej!” gick tonlöst över Hermans läppar. Där-
efter steg han hastigt upp, och innan Karolina hann kvar-
hålla honom, var han redan borta.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
