Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagmannens familj lämnade Brobenda vid pass u på för-
middagen; och då Gotthard svepte slädfällen om Hortense,
satte sig upp bredvid och fick en blick ur hennes vackra,
klara ögon med ett leende av hennes friska läppar, vem var
då åter lyckligare än han? Balen, valsen, lagmanskan, hela
världen, utom den tillbedda, var glömd.
■—-Jag vet icke varför jag längre skall tiga, varför jag skall
fördröja min lycka? Så argumenterade Gotthard inom sig,
medan hans läppar förblevo slutna och hans ögon stadigt
riktades på hästen, för att icke genom några villande sido-
blickar inleda denne till villande sidosprång.
— Varför är häradshövdingen så tyst? frågade Hortense.
Vädret är skönt, solen lyser klar och föret är ypperligt. Jag
tycker därför att lynnet även borde vara gott. Men ni tiger
oavbrutet, ett bevis att förhållandet icke är sådant?
— Det är, vid Gud, en högst oriktig slutsats! Aldrig, nej,
aldrig var jag lyckligare än nu, men själva intrycket av denna
lycka gör mig stum, och ...
— Håll, håll, i himlens namn... drag åt er tömmarna!
ropade Hortense, då ena slädmeden sköt upp på en av de
under natten hopyrda drivorna. Men varningen kom för sent,
och Hortense, hennes körsven, släde och häst voro i ett nu
nedbäddade... Med en kraftig ansträngning arbetade sig
Gotthard lös. Han hade kommit under släden och snärjt
sig i tömmarna. Det gick således icke fort. Men då han änt-
ligen, blek av ångest, sprang upp för att se efter Hortense,
fann han henne, till sin obeskrivliga glädje oskadd, redan på
fötter, men överhöljd av snö. Vid de ansträngningar, Gott-
hard nu måste göra, för att få upp häst och släde, kände han
att högra armen blivit vrickad, och han hade aldrig kunnat
fullborda sitt arbete, om icke den eftersta släden, vari Selma
och sekreteraren åkte, till all lycka kommit som en stormil
efter.
Äntligen var med mycken svårighet allt klart. Och be-
härskande den smärta, han led av sin arm, bönföll Gotthard
och erhöll tillgift av Hortense, som endast var oroad över
att han kunde ha skadat sig. — Ty, sade hon, häradshöv-
dingen gjorde förfärliga miner, då släden upplyftes.
10 Fosterbröderna.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
