Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minne. Huldas tårar, den nästan krampaktiga tryckningen av
hennes armar, hennes ömma, smekande ord, allt stod nu i ett
annat ljus .. . och slutligen den sena vandringen i trädgården!
Ångestsvetten flöt i stora droppar från Hermans panna.
Vad Herman under den följande kvarten led, kan blott fat-
tas och förstås av dem, som någon gång själva varit under-
kastade inflytandet av dessa stridiga makter. •—• Vad gör
hon? Vart har hon tagit vägen? frågade han sig varje ögon-
blick. Varför dröjer han därnere, varför kommer hon icke
tillbaka ?
— Vik bort, usla villa... jag vill varken se eller höra!
mumlade han och slog igen fönstret med sådan styrka, att en
av rutorna klingande föll i stengatan. Ack, hade Herman blott
då "åter blickat ut, huru mycket lugnare skulle han icke hava
inslumrat! Ty han hade då fått se huru en liten hand hastigt
undansköt den nedfällda gardinen, öppnade det nedre fönst-
ret och ett huvud stacks ut och skådade upp till hans rum.
Men Herman såg det ej: han kastade sig på sängen, och
under oroliga, feberaktiga fantasier somnade han slutligen.
Då vår unge doktor följande morgon visade sig vid frukos-
ten, vittnade hans utseende om den förändring, som föregått
i hans inre. Väl bemödade han sig att bibehålla all den själv-
behärskning, varav hans starka själ var mäktig, men det
oaktat märktes molnet på hans panna både av hans foster-
föräldrar och Hulda, vilken milt leende närmade sig och
frågade:
— Har du ej sovit gott, min Herman?
— Icke fullkomligt: jag besvärades av dystra drömmar!
svarade han sakta, och emot hans vilja brände flamman av en
mörk rodnad på hans kind.
— Och likväl tror jag du var uppe en stor del av natten!
återtog hon. Ditt fönster var först öppet, och sedan hörde jag
det slås igen med en kraft så en ruta sprang sönder.
—- Verkligen? yttrade Herman med tilltagande sinnes-
rörelse. Var var du då själv, min älskade, när du så väl kunde
höra detta?
•—• Jag.. . var skulle jag varit, om icke i mitt rum, vilket,
som du vet, ligger alldeles under ditt. Jag kände mig ej söm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
