Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nig, utan satt uppe och... Även oskulden rodnar och känner
sig förlägen vid en sådan blick som den, vilken nu ur Her-
mans öga träffade Hulda.
Man satte sig till frukostbordet. Doktorn ville ingenting
yttra, förrän han blev ensam med Herman ... han såg likväl
att något var på tok och skyndade därför allt vad han kunde.
Så snart man slutat frukosten, tog han fostersonen under
armen och gick med honom in i sitt enskilda rum.
— Vad i all världen står på? Vad kommer åt dig? voro
de första frågor Bundler gjorde, i samma ögonblick han slöt
dörren.
Herman svarade med en ny fråga: —■ Är baron Silverspåre
i staden?
— Det vet jag, min själ, icke med säkerhet, men är det så,
måste han nyss ha kommit. Han flyttade hit i maj med sin
svåger, kapten Adlerbranth, men reste kort därefter till mö-
tet, vilket, efter vad Gotthard trodde, skulle hålla honom borta
ett par månader. Jag tänkte: vid den tiden är Herman här,
och det är därför bäst att vänta till dess med omtalandet av
en sak, vilken vi naturligtvis i alla fall icke kunna hindra.
Ty, för fan, du måtte väl kunna begripa, att jag icke kan
förbjuda folk att flytta till staden!
Doktorn förivrade sig, emedan han såg Herman blekna
och visa alla tecken till ett upprört sinne.
— Har baronen återsett Hulda? frågade han.
— Blott helt flyktigt under en promenad, då jag och min
hustru var närvarande. För övrigt tycker jag du kunde se
att Hulda icke mera bryr sig om var han vistas... det är så
klart som dagen.
— Tvärtom, svarade Herman med kvävd röst, är det mörkt
som tvivlets dimmor. Baron Silverspåre stod mittemot hennes
fönster klockan i i natt och avlägsnade sig sedan längs träd-
gårdsstaketet.
— Det vore väl knäveln... Men jag inser ändå icke var-
för hon ej skulle vara fullkomligt oskyldig därtill.
— Jag vill hoppas det. Jag söker för min själs lugn över-
tyga mig därom. Likväl... Herman vågade icke uttala den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
