Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mycket sällan! svarade Karl. Blott en enda afton, se-
dan jag återkom ifrån mötet, har jag varit ute och hade då,
driven av ett inflytande, som ryckte mig med sig, råkat för-
irra mig till en trakt av staden, vilken jag blott två eller tre
gånger förut besökt... och om nattens skuggor icke fram-
gycklade en fantasibild, tilläde han rodnande, så upptäckte
jag, i det ögonblick jag avlägsnade mig, bilden av den man,
som jag tror är för upphöjd att visa sig misstänksam.
Nu blev det Hermans tur att rodna. Han visste med sig
att han var oförtjänt av baronens vitsord, men utseendet hade
ock varit emot — och ännu var det honom icke riktigt klart,
ehuru hans förnuft längesedan förkastat såsom en omöjlig-
het någon skuld hos Hulda.
— Tillåt mig ändå, hur opassande det än synes, fråga, vart
herr baronen sedan gick? yttrade han sakta.
— Jag gick till nedre trädgårdsporten, där jag en stund
stod och betraktade hennes blommor, och där hade jag kanske
stått tills dagen randats, om jag icke slutligen funnit att jag
måtte stått där till besvär för ett par personer, varav den ena,
troligen skulle släppas ut... den andra var en lättfotad
kvinnofigur som tog till flykten, då hon fann sig upptäckt av
ett obehörigt vittne... förmodligen var det en av husets
tjänsteflickor.
— Helt säkert! svarade Herman med en hastighet, som
föreföll Karl litet misstänkt. Hans redbara sanningsälskande
karaktär förmådde honom således att, till följd av den tanke-
gång, genom vilken nu rätta förhållandet framsköt, tillägga
en förklaring, vilken han eljest aldrig givit.
— Doktor Dahl, yttrade baronen med värdighet, män, som
känna att de måste värdera varandra, kunna vara fullt upp-
riktiga, då nödvändigheten så fordrar, ämnet må vara huru
grannlaga som helst. Detta har jag redan visat och vill nu till-
lägga följande ... jag har älskat er fästmö ... jag till och
med erkänner, att denna känsla icke fullkomligt skall förkolna
förrän med mitt liv. Men vid denna öppna förklaring fordrar
jag att ni tror mig, då jag på min ära försäkrar er, att, sedan
det ögonblick jag erhöll kunskap om att hon var en annans
trolovade, jag blott återsett henne en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
