- Project Runeberg -  Fosterbröderna /
196

(1942) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman flög utför trapporna och sprang mera än han
gick, genom de gator, som skilde honom från hans foster-
fars och kapten Adlerbranths boningar.

— Var är hon? Var är hon? frågade han Gotthard, som
kom emot honom i förstugan.

— På sitt rum, där hon väntar dig, Herman, och jag tror
nästan att du lupit april... men vem kan förstå sig på kvin-
norna ?

Herman hörde ej: han ilade förbi sin vän och stannade
först vid den älskades dörr. Hon hade, lyssnande efter varje
ljud, redan hört honom, och med högt klappande hjärta från-
drog hon den innantill förskjutna regeln. I det följande ögon-
blicket var Herman inne, och Hulda låg i hans armar.

•— Nå, Herman, koffertarna äro packade! sade doktor
Bundler, som med glädjestrålande blick inträdde. Den heders-
mannen hade för första gången i sitt liv lyssnat.

— Hör du ej... jag skriker ju mina lungor fördärvade!
Gotthard har inpackat alla dina saker.

•—- Huru, mina ? svarade Herman slutligen halvdrömmande,
och medan hans ena arm ännu omslöt den älskade, räckte han
sin fosterfar handen.

— Ja, dina! Skall du ej fara med Gotthard?

— Såvida jag ej av ren salighet far till himlen, inföll Her-
man, så reser jag aldrig en hårsmån längre, än blivande äm-
betsskrivelser utstaka. Mina koffertar må han således i Guds
namn plocka ur igen, men en reskamrat får han ändå: Karl
reser i mitt ställe.

— Gud vare lov, då är allt som sig bör! inföll doktorn,
hjärtligen förtjust. ..

Sedan sade Hulda, hjärtligt vänd till alla, men till Herman
i synnerhet:

— Efter det i afton är den sista, under vilken vi på lång,
oviss tid ha vår Gotthard hos oss, så låt oss även bjuda hans
reskamrat! Karl skall sätta värde på denna välvilja å vår
sida, och det skall övertyga honom att allt är som det bör
vara.

— Må vara! utbrast Herman. Endast detta fattades...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:50:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fostbro/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free