Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han sover ... med mycken möda fick jag honom till ro,
på det att han skulle bliva desto snällare i afton. Jag hoppas vi
snart ha pappa och mamma här ... Vill du icke dricka en kopp
te dessförinnan för att värma dig, Herman? Jag har det redan
färdigt.
— Tack, tack, det skall smaka förträffligt. Och arm i arm
hastade de lyckliga till lilla vardagsförmaket, där unga frun,
efter att ha överlämnat barnet åt sköterskan, intog platsen
bredvid sin man på soffan, drog tebordet till sig och började
under hjärtligt samspråk att förse honom med allt, som kunde
liva kropp och själ.
■— Söta Hulda, vem har du bjudit mera än våra kära för-
äldrar? frågade Herman mellan avbrotten.
— Tant Elfrida... eller svärmor som jag nu emellanåt
säger... jämte Ludvig — ack, den ohjälplige Ludvig! Jag
har även bjudit våra vänner, kapten Adlerbranths.
— Det var snällt alltsammans... Hade vi nu endast vår
Gotthard och Karl! De ha några dagar haft god vind, och om
vi efter Gotthards sista brev få vänta dem med kapten Mul-
lers skonare, så kan det icke dröja länge innan de äro här.
Jag är säker på att de för baronens hälsa icke våga dröja
längre... det är redan i senaste laget.
— Ack, Gud låte den stackars Karl icke fara för illa på
vägen! bad Hulda med en suck. Väl om vi hade honom hemma
och finge pyssla om honom ... Men det första som väntar ho-
nom här, är en sorgepost.
— Vad vill det säga?
— Jo, i förrgår ingick den underrättelsen att hans syster
Ebba, efter en helt kort sjukdom avlidit hos sina släktingar.
— Väl var det för henne, och för honom blir det en oro
mindre.
— Men vad menar du om vår arme Gotthard, som vid åter-
komsten finner sin ena älskade gift och den andra död? Det
är ett hårt öde.
— Ja, Gud vet att han fått betala sina ungdomssynder...
Men vad Hedda, den ädla kvinnan beträffar, var det likväl
allra bäst som skedde. Hennes lycka var ej bestämd att knop-
pas här nere, långt mindre bära frukt... men att Gotthard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
