Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glädjerop tillbaka... ett par kraftiga armar omslöto henne
och tryckte henne till ett högt klappande brodersbröst.
— Gud, o Gud, se Gotthard! ropade alla, och nära avsvim-
mad sjönk Karolina i den framilande sonens armar.
Överraskningen var så häftig, att känslorna voro stumma.
Kanhända låg det också något i Gotthards utseende som
fängslade ögat såväl som tungan ...
Tre år hade otroligt förändrat honom. Gotthard hade mog-
nat till man. Hans själ, hans sinne, hans hållning, allt vitt-
nade om att ynglingaåldern, med dess dårskaper av många
slag, låg bakom honom.
Snart löstes överraskningens förtrollning, och varma ord,
frågor och svar regnade om varandra ...
— Var är baron Karl, var är baron Karl? ljöd det bestän-
digt, men ännu alltid utan svar, till dess Herman fattade hat-
ten och ropade: — Jag måste ha rätt på honom! Han gick
väl strax till Adlerbranths, kan jag tro... men de måste hit
allesamman, om jag ock skall bära dem!
Då nalkades Gotthard hastigt sin vän och drog honom i
armen. — Vänta, sade han otydligt, han har ännu icke kom-
mit i land... Jag har redan varit inne hos Adlerbranths.
— Huru, icke kommit i land? upprepade Hulda frågande.
Är han då så sjuk?
— Å, icke just så mycket, men det var redan skumt, då
kapten Muller kastade ankar, och att nu under aftonen, då
blåsten tilltagit, fara i land i öppen slup ...
Rösten, varmed Gotthard sökte framföra dessa ord, var ej
säker: den hade ett eget uttryck, vilket genombävade de när-
varande med en mörk aning ...
Men vi kasta en slöja över de känslor, vilka denna afton
fördunklade den rena fröjden av återseendets fest.
*
Klockan var omkring halv 12 på natten. Stormen hade lagt
sig, och nästan fredligt möttes vågorna i en skummande om-
famning. Klar lyste månen, ej skuggad av ett enda moln, ned
på den vida blå rymden, över vars yta en svart punkt sakta
gled fram emot en större, något mera avlägsen. På bryggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
