Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slapp lätt igenom: dess invånare ledo mest genom underrät-
telserna av de beständiga dödsposterna från andra orter.
— Åter en sorgpost... Herre Gud, vem gäller detta ? sade
doktor Bundler en dag, medan han rökade ett brev, försett
med svart lack, och bemödade sig att igenkänna utanskriften.
I detsamma inträdde den unge borgmästaren.
— Jag tycker mig ej känna stilen ... kan du säga vems den
är, Gotthard? frågade fadern.
— Store Gud, brevet är ju från Forshälla... det är Lid-
ners hand ... Gotthard bleknade. Tanken på hans redlige dyr-
bare vän, hans andre far, den ädle gubben Thorsén lade sig
tungt på hans hjärta.
Darrande satte doktorn på sig sina glasögon och bröt
sigillet, men så snart det var gjort och brevet öppnat, drog
han djupt efter andan, ty han bemäktigades av en känsla
sällsynt vid den tiden, nämligen en illa dold glädje.
Lagmannens underskrift stod på brevet, vilket innehöll
följande:
”Gamle, redlige vän!
Ehuru icke i behörig form, vilket också kan vara sak sam-
ma i denna bedrövelsens tid, då alla former äro att anse såsom
upplösta, får jag tillkännagiva att min måg, herr kammar-
junkare Fredrik Wilhelm Westelli, under sin nedresa från
Stockholm till Forshälla insjuknade i koleran i B., där han
dog. Min stackars Hortense, ehuru sjuksköterska, slapp likväl
igenom och har nu, Gud vare lov, hamnat i fädernehuset.
Skrymteri har jag aldrig kunnat tåla, det vet du, bror...
därför säger jag: Pris vare Herrans vilja! Han gör vad ho-
nom bäst synes. Westelli, som hade den mest paniska för-
skräckelse för koleran, ville undfly den, så fort den gjorde
sitt inträde i Stockholm. Lantlivet tycktes honom tjänligast
att fördriva dess pestluft. Likväl skulle han icke hinna halv-
vägs, förrän den fruktade fienden redan skördade honom.
Min hustru och den unga änkan sucka nu i kapp. Att Hor-
tense icke just älskade sin man, det var väl tämligen säkert,
men hon var en förståndig och mild hustru, och de levde
fullkomligt väl tillsammans. Hon tog, då de sist voro hemma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
