Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• •
An tror min själ från mödans tvång Det skymmer bort hans öppna graf
Den sällhet nå, der hon en gån g
Ej nödgas mer sitt tillstånd klandra:
Med ödet hon förlikad är,
Och hvad en dag mig ej beskär
Lär jag förbida af den andra.
När hjelten, blind i farans famn
Till spöket af ett ryktbart namn
Bland svärd och blod och lågor rusar,
Det Hoppet är, hvars trodda röst
En Karls, en Alexanders bröst
Med efterveridens lof förtjusar.
Det eldar dygdens ädla nit,
Som söker lönen för sin flit
I jordens väl och evigheten;
n Och verlden ingen Vasa sett,
Om det ej honom löfte gett
Om Aran och Odödligheten.
Och i den stund han tynas af
Försäkrar än att honom frälsa.
Uti en verld, för tanken skymd,
Det siktar i en okänd rymd
Bland gissningars och löftens töcken;
Det rår på vansklighetens lag
Och kastar än sin sista dag
På sjelfva evighetens öcken.
I sömnens vård bland drömmars krets
Jag på en nytänd månes spets
Fick Hoppets klara boninjg skåda,
Gudinnan der på blommors bädd
Var af de strålars glans beklädd,
Som morgonrodnans ankomst båda.
Dess hufvud himlabågen bar,
Som lofvar oss, vid dundrets dar,
Att luftens hvalf skall åter renas.
Det för den trägna landtmans hand, Uti beständigt vexlingslopp,
När han förtror åt jordens sand Af tankar en bevingad tropp
Det korn, som skall hans framtid föda. I lekar kring dess syn förenas.
När det bland isar tyckes dö,
Han skådar tryggt i vintrens snö
En oviss, men förbidad gröda.
Det gör, att under stormens brak
En usling sig på brutna vrak
Med sluten syn åt böljan lemnar.
Det lyser fångens dödshvalf opp,
Som sjunger än om frihets hopp,
Den ödet honom aldrig ämnar.
På kryckan, gubben, svag och tung
Vid dess förbländning ser sig ung,
Med dödens fåror uti pannan:
Han lägger grund till ett palats,
Der sjelf han aldrig vinner plats,
Och samlar ägor för en annan.
Åt den som fräts af sjukdoms qval
Det lofvar nya åldrars tal,
De förras kraft och forna helsa;
Hon från sin tron med glädtigt mod
Gaf handen åt det Tålamod
Som sig hvart steg på törnen sårar,
Men under bördan lydigt böjd t,
Ar med fördolda suckar nöjdt
Och ler med återhållna tårar.
Med häftig fart och oros håg
Till samma tron jag hasta såg,
Från sina öfvergifna löjen,
, Den yra Obeständighet,
Som, trött vid sin lycksalighet,
Begär af hoppet nya nöjen.
Strax vid gudinnans första vink
De lätta Nöjen i en blink
Till dess förtjusta ögon hinna.
Hon i ett band dem fästa vill;
Men, när hon trycker knuten till,
De under hennes hand försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
