Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som de vilda norrsken måla
Snöbetäckta fält med blod:
Så på bleka kinder stråla
Flammor utaf eldens flod.
Ack! hvilken syn!
Än står hon, ser djupet, med hånd ly ft åt skyn;
Doss svedda hår kring hennes axlar hänga,
På hennes anletshy si tt flor nu döden drar;
Hon utom sig tillbaka far,
Försöker genom elden tränga,
Till en altan sin tillflykt tar.
Der visar hon sitt barn och höjer opp sin röst,
Besvär hvart enda modersbröst,
Hvar enda far, att det förlossa:
Hon våndas, ropar, klagar, ber:
“Ack, blott min son jag räddad ser,
Må fritt mig tusen åskor krossa!”
Spastara! ora jag varit der,
Jag hade . . . hvad? . . . Ack, Gud! i egen fara
Man döf vid andras klagan är.
Dock nej, olyckliga Spastara!
Jag vid ditt helga stoft, vid mina känslor svär:
Jag trotsat eld och död, i faror mig fördjupat!
Och fast en yngling än, månn’ jag ej lefvat nog,
Om, för att frälsa dig, jag under gruset stupat?
Mer ärorikt en hjelte aldrig dog.
Nu till förtviflans bråddjup drifven,
Hon känner sig af Gud, af menskor öfvergifven,
Och skrattar spökligt, vildt, med Kains hemska blick.
Då ur Guds åsyn han i tigerns öknar gick.
Hon slösar ingen bön — sig hennes känslor samla.
Natur!. . . ack! nu sitt barn den sista kyss hon ger,
Och ifrån Gud till sig drar englars blickar ner.
De läppar svartna ren, på hvilka orden famla:
“Min son!. .. vid detta bröst ... du skall . . ,
Ack!.. .”
Dödens blixt och domens knall!
Murarne ramla.
Du envåldsmaKt! en vink det kostat dig:
Hur värdig ej din lag, din ära!
Du låter flammor dem förtära:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
