Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Sof, liten Sölve, sof, sonen min!
Din fader Finn
Han sitter och murar derofvan.
Sof, liten Gerda, skön dottren min!
Din fader Finn
Till qvällen kommer med gåfvan.”
Till kyrkan Sankt Laurents sig glad beger:
“Du Finn, kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga!
På tornet blott fattas en endaste sten,
Den lägges se’n;
Men Gud har bevarat mitt öga/1
“Och heter jag Finn, af jätteätt,
Ej läggs så lätt
Den stenen, — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå
Och utanpå
Och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn,” fortfor han vred,
“Jag bryter ned
Den dumma, den holkade klyftan.” —
Då springer han neder med raseri
Och griper i
Grundpelaren, roten i kryptan.
Han ryster och ryster. Då nickar till fall
Den byggnad all,
När styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej lif igen: —
Så står han än
Och famnar sin väldige pelar.
Och allt se’n den tiden, mång’ hundra år
Som templet står,
Jämnt något fattas uppå det.
Der bygges förgäfves, år ut och år in,
Och dertill Finn
••
Ar skuld, — men ej domkyrkorådet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
