Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamle hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Hvad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Hvar gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl deri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått menska bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är af Adams stolta slägt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretention,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så.

Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst att menniskan
Skall komma sjelf och ta.
I berg och floder fins det gull,
Och om man friskt går på,
Så kan man stoppa fickan full,
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten, sol, och luft,
Och snö, och månsken till?
När se’n du en förnyad hud
Hvart sjunde år lär få.
Jag tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen qvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Hvem vet, kanske en skönhet då,
Som du ej tänker på,
Skall till din graf med rosor gå,
Och det är vackert så.

Hvi längtar du åter till fädernestrand?
        Mitt hjerta, hvi slår du oroligt,
När barndomens minnen dig hviska ibland
        Om hembygdens dalar förtroligt?
Förgäfves du ångrar den brännande lust,
Som gäckande dref dig till främmande kust
        Från hembygdens skogar och dalar.

Hvad drömde du väl om den främmande jord,
        Hvad hoppas du ännu i söder?