Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När den renaste bland gudar vardt för Höders pil ett mål,
Lade Odin, stum och sluten, ringen sist på Balders bål.
Och den döde, oskuldshvite, menniskors och gudars tröst
Tog den med till Hel i djupet, med till underjordens höst.
Yngling, du som sjunger eldig, sjunger yr din korta vår,
Säg om Eddolist du känner, säg om sagan du förstår?
Har du lärt, att sången flyktar bort ur en befläckad verld,
Att, när dygden faller, konsten styr mot nattens djup sin färd?
Skall från skuggors tomma riken, väsenlösa bilders natt,
Balder återsända ringen, jorden återfå sin skatt?
Fåfäng fråga! Ack, så länge guden sjelf är qvar hos Hel,
Hvad skall smycket båta längre, hvad är vardt med sång och spel?
Om den åter förs i dagen, intet dock den hjelpa skall,
Ragnarök ändå skall skymma, fästet lutar dock till fall.
Om den gyllne sången kommer till en verld, der dygd ej fins
Bröst ej lättas, qval ej stillas, gudars glädje mer ej vinns.
Om den kommer, skall den komma utan hopp och utan fred:
När det goda flyr, o skulle ej det sköna följa med?
Storken.
En ö det fins i fjerran eter,
Der dunkelgröna lundar stå;
Man vet ej säkert hvad hon heter,
Men hon bebos af genier små,
Och luften der är gryningsdiifven
Omornad böljan slår i säfven,
Det vallmon blott och liljan är,
Som vilja riktigt trifvas der,
Men högrödstöflad stork der spetur
Och barn åt jordens mödrar letar. I
I vallmodoft och liljors ånga
Han klapprar smått vid strandens brädd
Och vill de trinda genier fånga
Och ber enhvar att ej bli rädd.
De små, i hvilkas själar blanda
Sig vallmodoft och liljans anda
Så att den späda känslan är
På en gång slummerhöljd och skär.
Omkring den hvite storken leka,
Och ljumma vindar mildt dem smeka.
“Kom hit, kom hit,"en stämma klingar
Och storken krusar upp sitt krås,
Han ser två bytingar i vingar
Så nära, att helt lätt de nås.
Och dessa vingar, hur de vifta!
Och dessa fjädrar, hur de skifta
Af grönt, så ljust som ungbjörksblad
I vårens första daggregnsbad,
Af rödt, så blekt som någon strimma
Af morgonrodnad bakom dimma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
