Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domkyrkan gömmer inom sina murar m&nga historiska minnen. I koret
står den marmorsarkofag, som Gustaf den tredje bekostade för Erik deri
fjortondes stoft, samt det präktiga monument af svart och hvit’marmor, som
är upprest öfver riksdrotset Magnus Pedersson Bratte, hvilken hvilar
derunder med sina två hustrur. Bakom altaret ligger äfven riksföreståndaren
Svante Sture, ehuru ingen minnessten utmärker hans graf. Ett stort rum
under tornet bar fordom varit kapitelstuga, der Gustaf den förste föreläde
kapitlet biskop Peder Sunnanvåders förrädiska brefvexling med dalkarlarne.
Det nuvarande slottet är uppfördt af Gustaf den förste, och utgör en sluten
fyrkant, hvars böga kala murar icke förete något behagligt yttre. Det slöt
sig, som vi alla känna, till ett fängelse ikring hans son Erik den fjortonde,
och de spår, som denne olycklige furste lemnat af sin vandring omkring
golftiljorna, äro en bikt af konungamakten åt menskligheten, men en bikt,
som icke skall hållas hemlig.
Då vi talat om Yestmanlands slättbygd och dess oförnekliga fulhet,
böra vi likväl göra landet- och naturen den rättvisan, att stränderna vid
Mälaren i allmänhet äro täcka och klädas af en vacker list af ekar och
löf-skog, som derför lockat en och annan af forna tiders småfurstar att der
uppslå sina bopålar. — Två mil öster om Vesterås träffar man sålunda
Engsö, ett gods, hvars namn uppdyker nästan samtidigt med vår första
säkra historias begynnelse. Om också en skarpsyntare granskning icke skulle
i allt godkänna den förteckning på namngifna egare af stället, som man
uppställt ända .till medlet af 1100-talet, så är emellertid visst, att flertalet
af dem låter bevisa sig genom diplomer. I början af 1300-talet egdes Engsö
af hertigarne Erik och Valdemar, söm 1307 öfverlemnade det till Ambjörn
Sixtenson Sparre. Efter honom- kom det till slägterna Oxenstierna, Bielke,
Sture och åter till Sparreätten, af hvilken riddaren Bengt Faderson vid slutet
af 1400-talet bygde Engsö gamla hus, detsamma som än i dag utgör
grundstommen till slottet och som undergick en formlig belägring af Gustaf Vasa,
hvilken efter dess intagande lät förstöra de omgifvande fästningsverken.
Sedan Engsö en tid tillhört Trolleätten kom det genom gifte för tredje gången
till slägten Sparré, nämligen friherre Peder Eriksson, som lät påbygga och
förbättra slottet, hvarigenom det. hufvudsakligen fick det utseende, hvarunder
det framställer sig i Dahlbergs Suecia. I öfrigt förbättrade han äfven sjelfva
stället så, att det i ett särdeles godt skick öfvergick till hans son, riksrådet
och guvernören Peder Sparre, och efter dennes död till dennes söner Erik
och Johan, hvilka likväl förde ett så utsväfvande och slösaktigt lefnadssätt,
att de 1712 nödgades sälja Engsö till kongl. rådet Karl Piper. Den
sistnämnde af Peder Sparres söner, Johan Sparre, förde, under sista tiden han
var egare till stället, en högst egendomlig rättegång med sin sockenprest
samt Engsö församlingsbor. Förbittrad af några föreställningar öfver bana
förargelseväckande lefverne, som kyrkoherden Wigelius ansåg sig af
embets-pligt böra gifva honom, fordrade han i konsistorium, att présten skulle för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
