Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intill våra tider ytterst försvårat deras beröring med andra folkklasser, hafva
derför längst af alla häradsbor i Vernfland bibehållit sina nräldsta egenheter
samt Aro i följd deraf, med. undantag af Finnarne, de minst hyfsade och
upplysta i hela provinsen.- Naturligtvis träffas äfven här undantag ifrån den
allmända regeln; sålunda är folket- i Södra Elfdalen, i Sutinemo och Båda
socknar, hvilkas bebyggare stått i mer omedelbar beröring med
Kilsbärads-boarne och bergslagen "och biand hvilke JJddékölmska lolaget länge utöfvat
ett mäktigt och inflytelserikt välde, mera hyfisadt’och fiknar i raskhet och
idoghet sina grannar. — Befolkningen i öfra BaWy^ utmärker sig för
tarf-Ughet, frombet och näringsomtanka samt faar i det längsta bibehållit aa
nationaldrägt, bestående af- Ijuågrå rockar af valmar med röda uppslag och
röda ränder omkring kragen. Men sedan timmerskog&me i de södra
trakterna blifvit ansenligt medtagna, så att timmermärkare, timmerhandlare o. d.
flyttat sin verksamhet uppåt’dessa orter, hafva de gamla goda egenskaperna
och den med dessa förenadé välmågan synbart försvunnit och ställt dem
mera i bredd med häradets öfriga befolkning.
För ett par årtionden sedan, då ännu timmerhandeln i -{fedra Elfdalen
stod i sitt flor och skogarne om vintern hvimlade qf skogshuggare och
timmdrkörare, framstälde denna del af Yermland en tafla, hvars rörliga folklif
var af den mest egendomliga art.. Så snart marken blef frusen och
Bnö-betäckt, begaf sig nästan hela den manliga*, befolkningen till skogarne, der
den ofta, på , flera tfiils afstånd från heinmet, tillbragte vintern med hygge
och skogskörslor. Hästame stäldes om nätterna under stora lummiga granar,
som omhängnades med höga risgårdär till skydd mot snö och oväder.
Ar-betarne sjelfva bodde i ett slags tält, ej olika bås, men så stora, att till
och med åtta man kunde hvila i bredd der inne. Sängbädden utgjordes af
tallr och granris. På den sidan, af tältet, som var öppen, anbragtes en
egen eldningsanstalt, som på ortens språk kallades “Nöing“. Denna nöing
bestod af tvenne stockar af väl torr ved, hvilka lades den ena öfver den
andra och sammanhöllos medelst ett “störbol“. För att lättare kunna
antändas och brinna voro begge stockarne, den undre på den uppåt vända
sidan och • den öfre på den nedvända, hackade och flisade, och i dessa flisor
anlades elden, som sakta tärde på stocken och spred värme inåt tältet. På
den öfra stocken fastbands i närheten af nöingen en björkvidja, som gick in
i tältet och fastsurrades vid armen på den som låg närmast elden; når
stocken var afbrunnen och föll ned, ryckte han på vidjan, väckte den
solvande och påminde honom att gå upp och tillaga en ny nöing i stället för
den utbrunna.
Elfdalsqvinnorna älska företrädesvis ladugårdsskötseln och utmärka sig
för den omsorgsfulla omvårdnad, de egna sina kreatur; också tillbringa de
sin mesta tid i ladugården. Förr hade hvarje ladugård sin egen spisel, vid
hvilkeir qvinnorna under vintern, då männerna voro borta, spunno och sydde;
och i sällskap med kreaturen hade pigorna sitt nattläger på ett dags
säng-Ställning, som kallades “Gjällum“, upp under taket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
