Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke uppnår stranden af Östersjön, utan lemnar en öppen kuststräcka af några
mils bredd från Vestervik ned till Blekingsgränsen.
Berglandets hufvudmassa består, med några inskränkta undantag, af gneis,
hvilken i de låglfindta trakterna stundom öfvergår till granit, såsom i trakten
af Vimmerby till gränsen af Östergötland, der man på en utbredd sträcka
finner granit i så ren och homogen massa, att intet spår till lager eller gång
af någon annan stenart kan upptäckas. Urkalk är sällsynt, men deremot
förekomma mäktiga lager af grönsten på flera ställen i den allmänna gneisen;
likaså träffas ren qvarts, eurit, hälleflinta, hälleflintporfyr o. s. v. Söder om
Eksjö träffas i granskapet af Byds gästgifvaregård ett begränsadt lager af
urlerskiffer. Malmfyndigheter saknas icke heller, ehuru i mycket mindre
utsträckning, än man med hänsyn till landets bergiga natur, skulle vara böjd
att antaga. Märkligaste järnmalmsfältet är Taberg, hvars grundmassa utgöres
af serpentin med inblandad järnmalm, som brytes ofvan jord och lemnar ett
rätt godt järn, ehuru det för sin mjukhet icke är för hvad ändamål som
helst användbart; järn förekommer dessutom i södra Tjusts härad, och i form
af myrmalm i de flesta sjöar och myrar i Kronobergs län. Kopparmalm
har anträffats på Skalön med’flera öar i ekärgården, hvarjämte man icke
torde glömma att Sveriges epda guldgrufva, Adelfors, ligger i Småland. —
Endast på några få och vidt skilda ställen visar sig en ofullständigt och
trångt begränsad öfvergångsformation, såsom på Vetterstranden mot gränsen
af Östergötland, der sandsten, ler- och mergelskiffer finnas afiagrade, äfvensom
på motsatta stranden af Visingsö, der en dylik sandstensbildning uppträder.
Föröfrigt har man träffat äldre och yngre sandstenslagringar i Érigsdala
socken på déu i sjön Humlen utskjutande Humlenäsudde, på Burmö i
Kalmarsund och på ett par andra ställen.
Bådande jordmånen är sand och grus, som stundom anlägger sig i nakna
kala åsar, iyggar och kullar, bevuxna med ljung, stundom utbreder sig i kala
’vidsträckta hedar mellan myrar och kärr. I -följd häraf kan åkerbruket på
många ställen knappt betraktas som hufvudnäring. Likväl finnas äfven ganska
fruktbara trakter, såsom i de till Östergötland angränsande häradena,
kustlandet vid »Östersjön o. s. v. — I allmänhet framter landskapet en mängd
motsatser i detta -hänseende, så att man ofta finner de bördigaste och
herr-ligaste nejderna helt nära de kala och fula. I landskapets vestra del finnas
väl några för sin stenighet alldeles skoglösa trakter och i sydvestra delen
utmed Lagaåns mellersta lopp en temligen ansenlig landsträcka, som är skoglös
i anseende till den djupa sanden; men sådaqa naturföreteelser höra likvisst
till undantagen.
Från hvilken sida man än nalkas södra ändan af Vettern bänföres man
ovilkorligt vid anblicken af den. herrliga dal, i hvilken Jönköping ligger.
Nortut utbreder den majestätiska Vettern sin vattenspegel, hvars ram utgöres
i öster af Smålands skogbevuxna bergshöjder, hvilka löpa tillsammans med
Östergötlands, och i vester af den intagande Vestgötakusten ända bortåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
