Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politisk art, är att, då inom hela Vesterbottens län och de sydligaste och
mellersta, delarne af Norrbottens län Lappmarksgränsen endast är belägen
tio mil från hafvet, blir denna gräns inom den nordligaste delen af
Vester-botten .undanskjuten, i Kalix ådal till sexton, och i Torne elfdal och dess
utgreningar efter Muonioelf ända till tretti mil från hafvet, oaktadt, med
afseende på landets nordliga belägenhet, förhållandet borde vära omvändt
Härtill kan ingen annan förklaringsgrund uppsökas, än att, på den tid, då
gränsen bestämdes, densamma afsåg skiljemärkena för det lappska
nomadfolket, som då ensamt innehade Lappmarkerna, och att redan i denna
period den i Tornedalen bosatta finska befolkningen hade undanträngt den
lappska längre uppåt fjällen här än i de södra delarne.
Landskapet Vesterbotten, hvilket, som bekant, är deladt .i tvenne län,
intager jämte Lappmarkerna en landyta af ofantligt omfång eller omkring
1400 qv. mil. Af den har Norrbottens län den märkvärdiga egenheten att
vara bebodd af trenne folkstammar med olika språk, hvilka under sekler
aldrig kommit och troligen aldrig komma att ingå någon närmare förening
med hvarandra. Svensken förstår ej lappen och finnen, de icke honom
och ej heller hvarandra. De handlande och presterna utgöra naturligtvis
härifrån ett, ehuru mycket ofullkomligt undantag. I Vesterbottens län före-*
komma lappar, men inga finnar, och många af lapparne der kunna tala
svenska, ehuru de sinsemellan begagna lappska språket. Landets, vegetation
är ingalunda så svag, som man söderut föreställer sig, och om man kring
landsvägen på de flesta ställen finner en klen och småväxt skog, så är detta
skogsöderiets och icke naturens fel. Landet har visserligen icke den
rikedom på omvexlande och sköna utsigter, som en och annan af de andra
norra provinserna; men man anträffar dock ofta, särdeles inåt landet,
utmärkt herrliga nejder, och de majestätiska elfvar, som genomskära
provinsen på flera ställen, måste ovilkorligen tilldraga sig hvarje resandes
beundran.
Det slättland, som börjat i nordligaste delen af Ångermanland,
fort-sättes sedan inom Vesterbotten, och snart utbreder sig för den resandes
blickar ett vidsträckt fält, rikt besådt med byar och gårdar mellan
grönskande ängar och åkertegar. Midtigenom all denna herrlighet flyter
Utne-elfven, stor och-allvarlig; på dess norra något upphöjda strand ligger Umeå
stad, som, ehuru ej särdeles betydlig, likväl är den största och bäst bebygda
i Vesterbotten. Staden är belägen balfannan mil från hafsbandet; emedan
Ume-elfven, ehuru spak från hafvet till staden, dock är så grund, att hon
ej är farbar för större fartyg, har staden ute i skären sina två goda hamnar,
Djupvikens och Holmsunds hamn. På stadens kyrkogård ligger en af
hjel-ttume i det sista finska kriget begrafven, nämligen kaptenen J. A. Duneker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
