Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANDAD LÄSNING.
Väringarne i Miklegård.
De gamla nordbornas djerfva, efter bragder och egodelar träende sinne
dref dem ut från fosterbygden för att på ett eller annat sätt tillfredsställa
den hos dem inneboende äfventyrslustan. En hvar af nordens trenne folk
sökte vanligen sin väg. Danskarne styrde sina härskepp mot England och
Frankrike. Norrmännen fanno sitt mål dels på Irland och Skottland med
omkringliggande öar, dels i de vågsamma färderna längre åt vester till
Island och Grönland, ja, ända till Vinland det goda — Amerika. Svenskarne
deremot vände oftast sin hug öster ut. Förbundne genom
stamfrändska-pens band med folken på andra sidan Östersjön, drogo de till Gårdarike
(Ryssland), der furstarne i Holmgård (Novgorod) och Känugård (Kiev)
vänskapligt mottogo sina vandrande landsmän. Desse furstar voro af svensk
härkomst, hvilket man, utom hvad de ryska krönikorna förtälja, ännu kan
finna genom deras namn. Dessa äro väl förvrängda af slaviske
häfdateck-nare, men man märker dock lätt deras nordiska skaplynne. Oleg (Helge),
Igor (Ingvar), Truvor (Tryggve), Oskold (Höskuld) o. s. v. Understundom
blefvo väl också skandinaverna rent af inkallade för att hjelpa furstarne i
striden mot upproriske undersåter eller yttre fiender. Många färdades också
blott igenom de ryska staterna. På fioderna Dfina och Dnjeper eller öfver
Neva, Ladoga, Ilmen och Dnjeper togo de den sedan urminnes tid kända
vägen ned till Svarta hafvet, medan andra på floderna Don och Volga trängde
ned till Kaspiska hafvet och plundrade dess stränder.
De nordbor, som kommo ned till Svarta hafvet, drogos genom ryktet
om alla Miklegårds (Konstantinopels) under, till den mäktiga kejsarstaden
vid Bosporen. När dessa Miklegårdsfärder togo sin början, torde vara svårt
att afgöra. Den ryska krönikan förtäljer, att år 862 reste sig de finska och
slaviska stammarne mot sina herrskare och drefvo dem ur landet; men då
de icke förmådde styra sig sjelfva och efter någon tid funno det nya
tillståndet af inbördes fejder vara ännu sämre än deras förra herskares ok, sände de
öfver Östersjön, hvilken på denna ticT kallades Varjägerhafvet, och inbjödo
de varjäger, som kallades Rusi — hvaraf sedan uppkom namnet ryssar —,
att återkomma för att råda öfver dem. Trenne bröder, Rurik (Rörek),
Si-neus (Sune) och Truvor (Tryggve), hörsammade kallelsen och kommo
öfver hafvet med en stor skara folk. Sedan desse blifvit insatte till herrskare,
färdades en del af nordborna vidare söderut under anförande af tvenne
bröder Oskold och Dir. De intogo Kiev och samlade sedan en flotta på 200
skepp, med hvilka de sedan på vikingased hemsökte Svarta hafvets kuster
och seglade ända till Konstantinopel. Den grekiske kejsaren vakade hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
