Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som sitt behålla allt det, hvar och en kunde nå med händerna. Denna sed
nämndes Poluta-svarf — palatsplundring.
Af alla nordiska väringar torde ingen vara så ryktbar som Harald
Hårdråde, hvilken efter sin broder konung Olof den heliges fall drog öster
ut genom Ryssland till Konstantinopel, hvarifrån han sedan hemförde
omätliga skatter. Om hans äfventyr och bragder finnas flera från hvarandra
föga afvikande sagor, hvaraf de fleste likväl bära spår af åtskilliga
utsmyckningar.
Mindre lyckliga än våra bröder vestanfjells ega vi svenskar ingen
inhemsk saga om våra Miklegårdsfarares öden. Likväl äro vi icke alldeles
utan vitnesbörd om dem. På fosterjorden reste hemmavarande fränder
stenar och ristade runor till minne af söner, “döde hos greker,” eller bröder,
som “styrde skepp i grekerhafvet,” eller fäder, som “ i Grekland varit
höf-dingar för krigsfolket.” Många landskap hafva sådana runstenar att
framvisa. Utan skriftliga urkunder äro vi heller icke. Det gifves en isländsk
saga, som, ehuru starkt romantiserad och behandlad med stor frihet, dock
har en grund af sanning, på hvilken den är bygd, och hvaruti
hufvudperso-nen uttryckligen säges hafva varit svensk. Vi mena sagan om Ingvar
Vid-färde (vidtfarne) och hans son Sven. Vi kunna icke här följa Ingvar på
hans färder eller försöka sofra bort diktade äfventyr från det historiska
underlaget, men för att visa, att denne Ingvar verkligen funnits till, behöfva
vi blott påpeka, huru i Sverige omkring halftannat tiotal af runstenar
ännu finnes qvar till minne af dem, som följde Ingvar. Från Uppland drog
en Sibbe från Onsala, som styrde eget skepp, Gunvid från Tierp, Anund från
Håtuna och flera andra. Från Östergötland drog Göte att öka Ingvars
makt och med Ingvar omkommo Ulf från Eskilstunanejden, Bursten från
Årdala, Skarf från Kloster och många fler, som här måste förbigås.
Slutligen har man äfven funnit en runsten liggande som golf i ett af
tornrummen på Gripsholms slott, på hvilken läses: “Tula lät resa sten denna åt sin
son Havard, Ingvars broder. De foro manligen fjerraruefter guld och i östern
––––dogo söderut i Serkland” (Saracenernas land). Sådant är ett af
dessa stenarnes vitnesbörd om Ingvars färd — fåordigt och knapphändigt,
men likväl öppnande för tanken vida utsigter öfver svunna tider, vilda
äfventyr, trotsigt mod och storslagna bragder der öster ut.
Wenderna i Konghälla.
I Bohuslän, de gamles Wiken, sträckte sig i forna dagar utefter
stranden af Nordre-elf, från nuvarande Kungelf intill hafvet den mäktiga
handelsstaden Konghälla. På den vackra bördiga slätt, der nu kungsgården
Kastellgården är belägen, vid nämnda nordliga gren af Göta^elf, hade
norske konungen Sigurd Jorsalafar låtit anlägga ett fast slott till landets värn
mot fiender. Det var det gamla Bohus. Hedniska sjöröf vare oroade nämli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
