Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behagade konungen att han skänkte presten utom friheten äfven kyrkan
med dess prydnader, samt fyra prester af fångarne.
Lik Titus bland Jerusalems ruiner gick den wendiske konungen in uti
korskyrkan, besåg den konstrika byggnaden och yttrade dessa märkliga ord:
“Byggandet af detta tempel vitnar om stor kärlek till den Gud, åt hvilken
det är helgadt; men det synes mig, som om det blifvit hållet i vanvördnad,
efter Gud nu visat sig så vred på dem, som skulle bevara det.” —
Konungens gåfva till Anders Brunsson aktades dock föga af de råa wenderna, ty
knappt hade Rettibur lemnat kyrkan förrän hon itändes och uppbrann med
de öfriga byggnaderna i borgen. Presten Anders utfördes bland de
andre som fånge, men hade en egen tillfällighet att tacka för sin
rädd-ning.
Det är nämligen icke ovanligt att en olidlig qväfvande hetta inträffar
vid Larsmessotiden, och så skedde äfven nn. Flere af wenderna träffades af
solsting och föllo döde ned på skeppen. Konungen sporde Anders Brunsson,
hvaraf detta kom sig och fick till svar att de kristnes Gud var vred öfver att
det heliga korset befann sig i de odöptes våld och tillade att större under
skulle ske, om ej korset återlemnades. När hedningarne hörde detta, kastade
de presten och korset i en båt, som med båtshakar sköts från skepp till
skepp i land. Derpå hissade röfvarflottan segel och styrde till Wenden med
det sköflade Konghällas invånare och rikedomar. De fleste af de förre
åter-sågo aldrig mer sin fädernestrand. De dogo i slafveri, och de få, som kommo
tillbaka, liknade skendöde, som kommit till lifvet. Minnet af det öde, som
öfvergått deras stad, hvilade likt en förbannelse öfver deras återstående
dagar. Konghälla, det rika, mäktiga och herrliga, var fallet, och kom aldrig
till sitt välstånd igen.
Ett gästbesök på Jarlaqvist.
4,Se på det der lilla landtstället strax invid staden," sade min
reskamrat, då vi vid stationshuset i Ökara lemnat den smalspåriga
Stenstorp—Lid-köpingsbanan och gingo att se oss om i staden, der vi ärnmide dröja öfver
natten. Jag tyckte, att vi hellre borde se på den vördnadsvärda domkyrkan,
som väntar och trängtar efter ersättning för sitt nedrifna ena torn, samt på
det ståtliga läroverkshuset i hennes närhet. Men af höflighet mot min i
orten väl hemmastadde följeslagare såg jag dock, efter hans anvisning på
ett rödfärgadt trähus, som låg liksom kastadt ut på vida, släta åkerfältet,
blott närmast omgifvet af några träd och buskar.
uHVad är det märkvärdiga der?” frågade jag.
“Jo,” svarades mig, “der fann en dikesgräfvare nyligen en stor skatt:
tunga, präktiga armringar och andra smycken af gediget guld, vackra
brackteater och andra slags mvnt samt guld- och silfvertackor; ett rikt
fynd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
