Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förlorade modet så lätt. Han befalde sitt folk att hugga upp isen kring
fartygen och lägga dem sida vid sida tätt bredvid hvarandra. Derefter lät
han hugga en hop timmer i skogen nära invid, nedsläpa det på isen samt
uppstapla det till ett slags vall rundt kring skeppen. Mot denna
träför-skansning uppskottades massor af snö, hvilka begötos med vatten, och som
kölden fortfarande var sträng, hade den rådige befälhafvaren snart sin flotta
i bryggt förvar bakom en spegelglatt isvall.
Snart visade sig att Mäster Hugos farhågor icke voro gripna ur luften.
När underrättelse ingått till Stockholm, att den djerfve sjöfaranden låg
fastfrusen vid Dalarön, skickade Algot Månsson ut folk för att taga så väl
honom som hans fartyg. Detta vore en lätt sak, menade de utskickade,
men när de hunnit fram, funno de att företaget var kinkigare än de anat.
Att storma den glatta isvallen var omöjligt, att genombryta den ännu
omöjligare. Det återstod således endast att försöka ett medel, som vid denna tid
mycket begagnades vid belägringar, nämligen att bygga ett högt torn, föra
detta till vallen och på detta sätt praktisera sig in i forskansningen. Dylika
torn kallades “katt” och framskötos på rullar till muren, och som de voro
högre än denna, var det sedan temligen lätt att bereda sig inträde i fästet.
När Mäster Hugo kommit underfund med de angripandes krigsplan och att
de voro i färd med att bygga en katt på stranden, lät han en natt såga upp
isen, så att en bred öppen graf uppstod kring skeppsvallen. Liksom om
naturen velat gynna honom, belädes vattnet i grafven med en tunn ishinna,
h varefter frameraot morgonen föll litet snö, så att isfältet var lika öfver allt
och försåtet sålunda omöjligt att upptäcka.
Så fort det blef dager, uppsteg en hop beväpnade män i katten, som af
de andra framrullades på isen. Det hotande vidundret nalkades allt
närmare isvallen, och det ena hurraropet efter det andra skallade från tornet, ty
nu hade man Mäster Hugo fast och skulle snart vara herre öfver hans
fartyg. Redan var man så nära, att några plankor skulle utläggas från katten
till vallen, då ett förfärligt brakande hördes. Isen hade brustit; den väldiga
katten svigtade ett par sekunder och vältrade derpå öfver ände i den öppna
grafven. Ögonblicket derefter sjönk han med folk och allt, och ett jublande
ron af ukas! kas! kas!” höjdes af Mäster Hugos folk på fartygen.
Några dagar derefter inträffade ett starkt töväder, isen bröt upp och
de åtta skeppen seglade obehindrade tillbaka till Tyskland.
Gustaf Adolfs ungdomskärlek.
♦ ___________________________
“Efter jag fruktar, att jag en lång tid måste eder åsyn och umgänge
mista, så hafver jag velat detta blomster, som Tyskarne Vergiest nicht mein
kalla, eder till handa sända, bedjande att I detsamma för dess stora ringhets
skull icke allenast icke ville förakta, utan det upptaga med sådant hjerta
som det varder visserligen eder öfversändt.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
