Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nådes i allmogens hem, nämligen en tunn, genomborrad kopparslant, som
med en bastant lärftstråd var fästad vid bokryggen. Den skärf Lars, med
en känsla lik enkans vid offerkistan, beslutit sig för att offra i h&fven,
utgjordes af en vanlig “tvåstyfversslant,” i hvilka fadren på någon ledig
stund med sin fällknif inristat några krumilurer, hvilka enligt hans eget
påstående skulle vara L. E. S. (Lars Ersson), men som Lars fann hafva en
förunderlig likhet med en gris och derför aldrig underlät betrakta, när
kate-keslexorna blefvo för tröttande.
Presten var redan på predikstolen och klockaren begynte gå omkring
med håfven. Med klappande hjerta såg Lars honoui närma sig, der han och
modern stodo vid gången. Klockan på håfskaftet pinglade så vackert och
aldrig hade Lars på en gång känt sig så stolt och brydd. Han tyckte allas
ögon riktade på sig, när han krampaktigt fattade modern i förklädet
och nedlade sin offerpenning i håfven. Den vänliga nick han fick af
klockaren bidrog icke litet att förhöja det högtidliga ögonblicket och länge
mindes Lars denna oförgätliga stund.
Femti års somrar och vintrar hade vex*at med hvarandra. Till följd
af omständigheter, som här blefve för vidlyftigt att omtala, hade Lars helt
oförtänkt kommit att få studera och satt nu som välbestäld prost och
kyrkoherde i grannförsamlingen. I Bohus län ingick förr bland presterskapets
lönförmåner att hafva en eller flera offerdagar, då hvar och en i
församlingen vid altaret lemnade presten en frivillig penninggåfva, från några öre
till flere riksdaler, efter råd och lägenhet, En söndag, då vår vän, prosten
Lars, uppburit sitt offer och i sakristian öfverräknade intägten, fästes hans
uppmärksamhet vid en gammal, genomborrad kopparslant och en i
densamma ingraverad figur, hvilken utan synnerlig svårighet lät sig tydas som
L. E. S., men som med en smula fantasi äfven kunde passera för en
misstecknad gris. Med blixtens hastighet uppdöko för den gamle en här af
glada barndomsminnen. Det var intet tvifvel mer. Han hade återfått det
bokmärke han lade i håfven den dag hans för länge sedan aflidna syster för
första gången framgick till Herrans bord. — Men slanten! hvar hade den
varit under tiden, hade han legat på kistbotten hos någon girigbuk, eller
hade han vandrat land och rike omkring och åter letat sig väg till dessa
af-lägsna bygder? Vi kunna icke svara härpå, men så kunna vi lära af
berättelsen, att äfven en kopparslant kan ha sin — historia.
Männen i Nordens forntid.
Vi förflytta oss omkring 900 år tillbaka i tiden upp till det gamla
Island och inträda i den stora salen, i hvardagsrummet, på en storbondes gård.
Midt på golfvet brinner långelden, som slår sin rök upp genom rökfånget i
taket. Längs salens långsidor sitta på de väggfasta bänkame sysslolöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
