Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otaldt med Arnkel. Deras gårdar ligga gent emot hvarandra på ömse sidor
om en bred fjärd. Snorres gästabud är ståtligt; der drickes mycket, och till
sist roar man sig med att anställa jemförelse mellan bygdens två mäktigaste
män, värden Snorre och hans motståndare Arnkel. Den särskildt inbjudne
storbonden, Arnkels ovän, förklarar, då de fleste anse Snorre som den
förnämste:
“Hvad är det värdt att trätas om, som hvar man kan se för sina ögon?
För Snorres man, som Arnkel drap, gaf denne inga böter.”
Hans mening är, att den, som så trotsat Snorre, är den mäktigaste af
dem begge. Snorre tiger. Men när man bryter upp från gillet, går han
hän till storbonden och räcker honom en afskedsskänk.
“Här är en yxa,” sade han, “som jag vill gifva dig. Ett långt skaft har
den, men ej kan den dock nå Arnkels hufvud, der han går på sin gård, ifall
du ärnar svänga den ifrån ditt öfver fjärden.”
Då rycker bonden yxan till sig.
“Tro ej,” säger han, “att jag skall dröja med att svänga den mot
Arnkel, när du blott vill hämnas din fallne man.”
Snorre svarar, att nu vill han handla och stå bonden bi, blott denne
vill från sin gård hålla utkik på, när Arnkel bäst kan träffas. Utkik hålles;
• och en månklar vintermorgon ser Arnkel, der han står utanför sin gård, en
stor flock män med blänkande vapen komina öfver den frusna fjärden.
Snorre är med, och Arnkel, öfverfallen, fälles.
När kristendomen år 1000 antogs på Islands allmänna ting (det s. k.
Altinget), föregicks detta af stark split bland folket. Man delade sig i
tvenne läger. De, som voro böjda för kristendomen, skilde sig från de
ännu hedniskt sinnade. Alla voro full väpnade, och det såg ut, som skulle
det bli strid. Morgonen efter det man så delat sig, sjöng en prest mässan
för de kristne i deras läger. Derpå tågade de alla i procession upp på det s.
k. lagberget (en lavaklint, hvarifrån hvarje ny lag hade att förkunnas för
folket) med sju prester och två kors i spetsen, och från rökelsekaren
strömmade doftande rök ut öfver hela lagberget “både med och mot vinden.” Då
de förnämste höfdingarne bland de kristne fört fram sin mening, att alla
isländingar skulle taga emot den nya tron, blef ett våldsamt tumult. Det
vardt än värre, när i detsamma en man kom springande med budskap, att en
vulkan brutit lös i grannskapet. Hedningarne ropade, att det intet under
var, att gudarne vredgades öfver sådant tal, som här förts. Man slog på
sköldarne, och svärden drogos. Det såg ut, som om striden skulle börja.
Det var då som Snorre, sjelf hedning, framträdde lugn och, i det han pekade
på lavabädden under dem, frågade:
“Hvarför voro gudarne vreda den gången, då den lavan brann, som vi
nu här stå på?”
Den förnuftiga frågan verkade, tumultet stillades och man lemnade
lagberget. Dagen efter var man förlikt, och kristendomen antagen på
Island.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
