Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra, som hålla sig på af stånd från huset. “Är Gunnar hemma?”
fråga de.
“Sen sjelfve efter, nog fick jag veta, att spjutet hans var hemma,”
svarade mannen och föll död ned.
I det stora s. k. Briansslaget, som stod i året 1014 i Irland utanför
Dublin, var bland andra en islanding Torsten Sido-Hallsson med. När hela
den här, hvartill han hörde, flydde, stannade han ensam qvar på valplatsen.
Han stod och band lugn sin skorem, när de förföljande nådde honom. Då
en af höfdingarne frågade honom, hvarför han ej sprang, svarade han: “för
det jag ändå ej hinner hem i qväll, enär jag har hemma der ute på Island.”
Repliken verkade också, att han fick pardon.
Sålunda är ordet hos de äkta gamle nordborna kärft och knappt, men
fastän läppen ofta är stum, talar dock handlingen högt och tydligt, så att
den tidt höres ut öfver landet, ja, fram igenom tiderna.
Med ett sådant sinnelag forbindes lätt det stolta förtroendet till den
egna kraften.
En isländing, som uppehåller sig i Norge vid konung Olof
Tryggves-sons hof, förargas öfver, att konungen med våld vill tvinga sitt folk att taga
emot den kristna tron, och förklarar utan vidare, att han har lust att bränna
konungen inne. Detta inberättas för konung Olof. I ställe för att straffa
isländingen kallar han honom till sig och ger honom milda ord: han ber
honom draga bort i frid; han vill ej ens påtruga honom kristenkomen; “ty
Gud säger så,” förklarade konungen, “att han ej älskar tjenst af dertill
tvungen man.” Bevekt af denna mildhet, lofvar isländingen att ändock
taga emot den nya tron — “på det sättet,” tillägger han, dock forsigtigt,
“att jag, då jag nästa vinter kommer hem till Island, ej bryr mig stort om
Tor eller Oden.” Han säger intet om, att han i stället skall lita till hvita
Krist. Konungen, som genomskådar honom, ler och svarar: “det synes på
den mannens utseende, att han menar sig finna den största trösten och
hjel-pen hos sin egen styrka och hos sina vapen — förr än hos Tor och Oden!”
Dessa nordbor, som med stark tro på sig sjelfva oftast handla
hänsynslöst, med intet annat för ögonen än egen och slägtens ära, visa sig dock
kunna utveckla annat än ren sjelfviskhet. De visa sig ofta som
fullblods-menniskor, mäktiga de renaste och djupaste känslor — dock alltid på ett
säreget, af tidsomständigheterna betingadt sätt.
Kändt är, hur den gamle, mångfrestade vikingen Egil Skalle-Grimsson
— då han fått spörja sin unge, fagre sons död i böljorna — gick upp och
lade sig i sitt sofrum, slog dörrslån för, fullt besluten att derinne bida
diiden. Ingen vågade störa honom; då dock till sist hans mest älskade dotter
genom sitt löfte att följa honom till Hel förmått honom att draga dörrslåu
ifrån, fick hon honom också att sjunga ut den stora sorgen i en äredikt
öfver sonen, så djup, så sann, att den hör till det, som i ord lefver genom
tiderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
