Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Mod ej man har mycket,
Rymt har glädjeruset,
När han här en aläkad
Frändes lik ur huset/’
heter det deri.
Eller minnoms den gamle, ålderdomsskröplige Håvard, som suckade sä
djupt, att det skalf i alla, som hörde det, när budskapet kom, att hans
ståtlige son fallit för den mäktige, hårdhjertade höfdingen Torbjörn. Också
han lade sig till sängs i tyst, djup undergifvenhet. Han låg så i fulla tolf
månader, till dess hans hustru förmådde honom att stiga upp och vackla
bort till dråparen Torbjörn och af honom bedja om böter för sonen. Han
fick blott hån till svar. Som bot, sade Torbjörn, skulle han få ett
utgam-malt, grått och såradt ök, som länge legat och vältrat sig ute i gärdet, men
nu dock kunde stå på benen. Han gick hem och låg i nya tolf månader
med sonen i tankarne, utan att klaga.
Ånyo förmådde hustrun honom att- stiga upp för att på tinget söka få
böterna af Torbjörn. Mäktige män bistodo honom der. Till sist
slog tingsmenigheten ring omkring honom och Torbjörn, som nu skulle
reda ut tre hundraden i silfver för sonen. Men i stället för silfver lät han
i Håvards utbredda kappa den tandgård falla, som han huggit ur sonen, då
han drap honom. Då sprang den skröplige Håvard upp, stötte den
närmaste mannen undan, tog ett högt hopp öfver mängden och gick sin väg
raskt bort. Sorg och harm gjorde honom stark som en yngling. Då han
sedan en gång utmed stranden träffade sin fiende, sprang denne i hafvet för
att rädda sig undan, men den gamle kastade sig efter, och sonens dråpare
fick sin bane.
Just i de vildaste ögonblick, när passionen frossar rikast, när
hämd-lusten riktigt mättar sig eller har tillfälle att göra det, visa dessa nordbor
ofta drag af mensklighet. När fienderingen står manstark kring huset och
det brinner i alla knutar, och undergången för dem derinne, som hämden
gäller, är oundviklig, då händer det ofta, att en röst når dem derinne, rösten
från den hätskaste fienden, som vid dörren ropar: “qvinnor, gubbar och
barn, trälar och tjenstehjon må fritt gå ut.”
Mångfaldiga prof på denna skonsamhet mot de svaga förekomma i
sagorna, äfven om den ibland först sker efter slående påminnelser.
En skara nordmän landa en sommar någonstädes vid Islands kust De
gå upp i en skog nära stranden. Här se de en stor ek, som står alldeles
af-löfvad inne bland de andras grönska. De rycka upp den, finna ett 44
jord-hus” inunder och väpnade män dernere. De tränga ned i kulan, se sig der
grundligt om, se sköna blåa kläder och gullringar och låta med klubborna i
hand invånarne maka sig undan. Så finna de dernere två qvinnor, 44en ung
och vacker och en gammal, men ändock vacker.” På härmansvis taga de
qvinnorna med sig ned till skeppet. Då de satt ut från land, ropar till dem
en man af dem, som förföljt dem ned till stranden. De förstå ej, hvad han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
