Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade Melkorka Jorunns fotbeklädnad på golfvet; Jorunn kastade sina
strumpor i hennes hufvud. Melkorka vredgades och satte sin knytnäfve
för husfruns näsa, så att den sprang i blod. Höskuld kom till och skiide
dem åt, men Melkorka fick sedan sin egen bostad, der hon uppfostrade
sin och Höskulds son Olof På.
Hvad nordbon i forntiden, näst efter god slägt och rikedom, mest
värderade hos qvinnan var duglighet i hushålls väsendet och — ett manligt
sinne. Våra dagars så ofta och om så många olika egenskaper brukade, och
missbrukade ord — qvinlighet var icke ens kändt. En mö med manlig hug
önskade våra fäder till följeslagerska genom lifvet och till moder åt sina
söner. Mildhet och saktmod voro dygder, som föga skattades hos den
tidens folk. De blefvo ofta förblandade med feghet och svaghet, och
utmärkte också föga den tidens qvinnor. Att det emellertid låg mycken
godhet och ädelmod i grunden hos forntidens qvinnor, bevisas bland annat
äf-ven af det deltagande, som visades de olycklige fredlöse. Flera exempel
härpå äro redan anförda, dock må ännu ett nämnas. Den redan ofta
omtalade Gudrun Osvifsdotter hade i sitt hus lemnat skydd åt den fredlöse
Gunnar Tidrandebane. Hon var vid denna tid enka efter Bolie Torleksson och
stod i begrepp att ingå i sitt fjerde äktenskap med Torkel öjolf-son.
Bröllopet pågick som bäst, fränder och gäster voro församlade i Gudruns hem,
sjelf satt hon höljd i brudlin på tvärpallen (gafvelbänken, q vinn om as
plats), Gunnar stod i dörren, döljande sitt ansigte med en sid hatt och en
t or kappa. Torkel Öjolfsson igenkände honom dock, och hade lofvat sin
namne, Tidrandes broder, att vara denne behjelplig att gripa Gunnar, ehvar
han än anträffades. Torkel befalde derför sina män att taga fatt på
flyktingen. Gudrun reste sig då från brudbänken, bjöd sina huskarlar samla
sig till Gunnars försvar och icke skona någon, eho det än vore, som ville
förgripa sig på honom. Torkel bad Gudrun, att låta Gunnar draga bort.
Hon svarade, att han sjelf kunde fara sin väg, då han ville utlemna den
man, som hon tagit i sitt hägn. Snorre Gode, gemensam vän till brud och
brudgum, trädde med vanlig smidighet emellan och förmådde Torkel att
gifva efter. “Du kan nu sjelf se, hvilken stormanlig qvinna Gudrun är;
hennes like får du aldrig,19 sade han. Torkel gaf icke allenast nu vika, utan
han skänkte äfven framdeles på Gudruns bön skepp och gods åt Gunnar,
som for öfver till Norge och der blef en betydande man. “Icke dugde det,11
sade Torkel gillande till sin hustru vid detta tillfälle, “att du, som är en
storsinnad qvinna, skulle fått en stackare till man.”
Då äktenskapet i allmänhet afslöts af beräkning, finner man mindre
ofta iuom det fornnordiska giftet den varma kärlek, det innerliga förtroende,
som man älskar att tänka sig rådande mellan makar. Ofta säger sagan:
“endast godt är att säga om dessa makars hemlif, ehuru de hvardagligen
icke mycket umgingos.11 Dock saknas icke exempel äfven på motsatsen.
Befna, Kjartan Olofssons hustru, dog af sorg öfver sin unge makes död och
Öd delade med sin man fredlöshetens faror och mödor. Hennes ord, då svå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
