Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gern Torkel hört det samtal, hon hade med hans hustru Åsgerd, är ett
talande bevis på det förtroende hon hyste för Gisle och blir det så mycket mer
i jemförelse med Åsgerds ord, att hon tänkte “lägga sina händer om Torkels
hals och sedan ljuga.” “Jag,11 sade Od, “skall omtala för Gisle allt, som jag
har af vigt att säga eller öfverlägga om.” Olyckan och fredlösheten endast
stärkte deras kärlek. En gång, då Öjolf Grå bod Öd att sälja sin mans lif
för penningar, låtsade Od, för att se, huru långt han kunde gå i låghet, att
lyssna till hans ord och öfverlägga. Fosterdottern Gudrid blef rädd och
sprang att varna Gisle. Denne, som fredlöshetens långa år gjort mörkrädd
och skuggrädd, hyste dock icke ett ögonblicks tvekan om sin hustrus
till-gifvenhet och trohet, utan svarade: “Var du lugn, icke lär jag förlora lifvet
derigenom, att Öd sviker mig.” . Onda drömmar plägade hemsöka Gisle. Så
gjorde de äfven den sista natt han lefde. .Han föreslog då, att de skulle gå
till ett gömsle, han hade bland fjällen. De gingo — Öd, Gisle och
fosterdottern. Gisle bar i sin hand en kafle och ristade runor deruti; spånorna
föllo på marken och vägledde förföljarne. Öd stred vid hans sida i
fjällklyftan och fälde hans dödsfiende till marken med en staf. Då sade Gisle:
“Det visste jag för lång tid sedan, att jag var väl gift, men dock visste jag
icke, att jag vore så väl gift, som jag ser, att jag är.” Öjolf sprang upp
och bjöd tvänne af sina män gripa qvinnorna och hålla dem. Gisle föll
efter ett hjelternodigt försvar. Hans sista ord voro ett qväde, hvaruti lian
besjöng sin ståndaktighet och prisade sin hustrus trohet. Öd trifdes ej mera
på Island, utan for till Danmark, antog der kristendomen och dog sedan på
en pilgrimsfärd söderut.
I den åldriga Berg tora, Nials hustru, framställer sig en annan bild af
en hängifven fornnordisk hustru, och denna framträder så mycket skarpare
som Bergtoras karakter och personlighet just icke var mild eller blöd. Den
sträfhet och stolthet, som utmärkte henne, sticker bjert af mot den ömhet*
hon hyste för sin man, och den uppmärksamhet, hvarmed hon följde hans
minsta handlingar, gissade hans Önskningar och uttalade dem, innan de bos
honom ens tagit form af ord. “I ären ett löjligt par, du och Nial,” sade
den sköna men illasinnade Hallgerd till Bergtora, som hon ville kränka —
“han är utan skägg, och du har en kartnagel på hvarje finger.” “Sant,”
svarade Bergtora, “men vi hafva ännu icke förebrått hvarandra derfor. Din
man Torvald hade skägg och du rådde honom likväl bane.” Dessa ord måla
Bergtoras karakter, lika väl som samlifvet i hennes äktenskap: de gifva
tillkänna, att Nial och hon kände hvarandras brister, men det oaktadt älskade
hvarandra. De gifva äfven vid handen, att ingen annans fel hos Bergtora
kunde göra räkning på samma öfverseende, utan att hon skulld betala
stickord med stickord, och vedergälla dråp med dråp. Trogen som i lifvet står
hon vid sin makes sida i döden. Nialssönerna hade genom sin fosterbroder
Höskuld Hvitanes-Godes mord ådragit sig hans hustrus och hennes frände
Floses hämd. Fiender omringade en natt Bergtorshvål och itände huset.
Flose gick till dörren och tillbjöd qvinnor och tjenstehjon fri utgång. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
