Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hämd, och vände till och med Gunnars vrede till en eggelse för sönerna.
Skarpheden, hennes son, svarade väl: “Icke hafva vi qvinnosinne, att vi
skola vredgas öfver allting,11 och då modern det oaktadt icke teg, sade han
hånleende: “Gumman, vår moder, har sin gamman af att egga oss/1 Men
svetten stod honom i pannan och röda fläckar brunno på de vanligen bleka
kinderna. Af hans bröder teg Helge och förändrade icke en min, Grim bet
sig blott i läppen och Höskuld lemnade rummet. Om aftonen, då man
redan gått till sängs, hörde Nial en yxa klinga, han stod upp; sköldame, som
plägade hänga i stugan, voro borta, sönerna voro gångna i sin moders
sändning.
Nästan hela Dråplögssönernas saga upptages med berättelsen om den
fejd, desse upptogo, eggade af sin moders ord, för att hämnas de smädelser,
som en huskarl sagt om henne. Sönernas lif kostade det, men äran är ju
mer än lifvet, tänkte Dråplög och med henne många andra mödrar.
Emellertid, huru käck den nordiska qvinnan än var att egga till strid,
torde dock behöf va nämnas, att hon högst sällan och endast i yttersta nödfall
sjelf grep till vapen. Den tappra sköldmön förekommer endast i de mytiska
eller heroiska sägnerna och sångerna, aldrig i de historiska sagorna. Det
är naturligt att hon, så ofta oförsonlig i fiendskap, närde och underhöll de i
forntiden så vanliga slägtf ej derna, hvilka icke ens kristendomen mäktade
hämma, och att hon icke gerna lät blodshäinden hvila är naturligt, då man
känner hennes skaplynne och vet, att hämden efter den döde fränden var en
helig pligt, som ålades henne af religion och sedvänja, om äfven ej af
hjer-tats röst. Man läser icke utan rysning, hur Torgerd, Vigfus1 hustru, for
från den ene fränden till den andre, sökande en hämnare efter sin mördade
man. Alla undandrogo sig att uppträda mot den då ännu unge, men
mäktige och sluge Snorre Gode. Slutligen förmådde hon den ädle Arnkel Gode
att åtaga sig åtalet, genom att i ett kläde bringa honom den dödes hufvud,
som hon afskurit; men Arnkels egen död blef deraf en följd.
Höskuld HvitanesGode blef dräpt af sina fosterbröder Nialssönerna.
Hans hustru Hildegunn bjöd sin fosterfader Flose till sig, slog den dräptes
blodiga kappa kring sin frändes kappa med orden: “Denna kappa gaf du
Höskuld, och jag vill nu gifva dig den åter, i den blef han dräpt. Jag
tager Gud och alla goda män till vittnen, att jag besvärjer dig att hämnas
hans död, eller vare du hvar mans niding.11 Flose kastade kappan åter i
Hildegunns famn och sade: “Du är en förfärlig qvinna: du vill att vi
företaga det som blir sämst för oss alla. Ja, kalla äro qvinnoråd.11 Han var så
skakad, säger sagan, att han stundom blef röd som blod, ömsom blek som ett
lik och ömsom svart som Hel. Dock ansåg han sig ej kunna undandraga sig
Hildegunns uppdrag, och följden blef Nials och hans söners innebrännande.
En eller annan man fanns dock benägen till försonlighet. Ingemund
Bonde sände sin sven för att tillsäga sin baneman, att taga sig i akt för de
hämdetörstande sönerna. Olof På förlikte sig äfven med sin mest älskade
son Kjartans dråpsman, Bolie Torleksson. Denne var dock hans brorson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
