Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omtalas i sagorna såsom mästare i denna konst, men ingen öfverträffade
häri Olof Tryggvesson, hvilken, då hans härskepp Ormen Långe var i
starkaste rodd, gick icke på relingskanten allena utan på årorna utanför
relingen och derunder utförde sin handsaxalek lika skickligt, som om han stått
på däck. Denna idrott ansågs så undransvärd, att en man vid namn
En-drid, äfven utmärkt genom idrotter, då han af konungen uppmanades att
göra det efter, svarade: uIcke bära mig Guds englar i luften, såsom eder,
herre konung.”
Bollkastning på isbelagda sjöar var äfven mycket öflig i forna tider.
Bollen utgjordes vanligtvis af ett stort träklot, som kastades med handen
och sedan slogs fram med bollträdet. Motspelarens åliggande var att taga
klotet i farten eller slå det tillbaka med sitt bollträ. Detta var icke så lätt,
emedan “lekbröderna” sökte skuffa omkull honom eller slå undan bollen.
Kunde han icke genom sin vighet och styrka förekomma detta, måste han
under de andras åtlöje hemta tillbaka det på den hala isen bortrullande
klotet. På somliga orter, såsom hos Breida-vikingarne, tillstäldes dessa lekar
under de långa vinternätterna. När fullmånen spred sitt sken öfver den
isbelagda sjön, samlade sig ofta de raska spelarne och lekte ofta natten om.
Till åskådarnes beqvämlighet voro skjul uppförda på stranden, dit kämparne
emellanåt gingo in och tömde ett horn vid den flammande stockelden.
Äf-ven personer från aflägsna orter infunno sig för att täfla om priset vid
dessa omtyckta boll-lekar, hvilka ibland pågingo under flera veckor.
Ehuru den nordiska qvinnan ej var främmande för mannens stordåd,
var det egentligen endast i ett slag af lekar, hon deltog, nämligen i
dansle-karne. Dessa beledsagades ej af musikens toner, utan såsoin förhållandet
ännu ofta är på landsbygden, af sång. En mycket omtyckt dans var den
s. k. “ringleken,” hvilken icke bör förblandas med ringlekar i allmänhet,
utan ganska säkert var den samma som den förr och ännu på Island
brukliga “ringbrytningen.” Den tillgick på det sätt, att man fattade h varandra
i handen och stälde sig i en ring, dock så att ringen ej var “knäppt.” De
främsta dansande kallades ringbrytare och anförde kedjan genom att föra
det ena paret under det andras upplyftade armar tills alla de
dansande kommo ihop i en “knut,” hvilken derefter på samma sätt upplöstes.
Det är således samma dans, som ännu dansas öf ver hela riket, till och med
inom ett och annatjvännelag i sjelfva hufvudstaden, eller den egentliga så
kallade “långdansen.” Samma dans lärer ännu öfvas öfverallt, der den
skandinaviska stammen är bosatt, såsom i Norge, Island, Färöarne, England,
o. s. v. — Andra danser, mera högtidliga, uppfördes vid offerfesterna. Som
dessa danser tillhörde ceremonierna vid gudstjensten var det naturligt, att
de skulle försvinna med kristendomens införande i landet. Man har likväl
velat finna spår efter dem i några lekar, med hvilka allmogen plägat
förlusta sig under jul-, påsk- och midsommarshelgerna, hvilka infalla ungefär
vid de tider, då våra hednafäder anstälde årets tre stora offer. Många af de
lekar och danser, som förekomma i allmogens lekstugor, och i hvilka vi litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
