Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Talismanen.
Framlidne erkebiskop Jac. Ax. Lindblom hade under sina studentår
jemte ett par kamrater en sommar företagit en fotvandring till Dannemora.
På vägen ingingo de i en bondgård för att få sig mat. Medan matmodern i
huset uppdukade den lockande anrättningen af färska ägg och filmjölk,
berättade hon, att hon haft stor otur med sina kalfvar, hvilka nästan alla dött
under våren, och frågade om herrarne, som voro så lärda, kunde säga henne
något godt medel mot en dylik olycka i framtiden.
“Ja väl, mor lilla!” sade Lindblom, i det han ref ett blad ur sin
plånbok och skref några ord, “sy in detta papper i en påse och bind kring
halsen på den som är sjuk, det må vara kalf eller menniska, så blir han frisk —
om han inte dör.”
Gumman tog den undergörande papperslappen under många
nignin-gar och bad, att herrarne, som ett bevis på hennes erkänsla, ville hålla till
godo med den enkla måltiden.
Sedan Lindblom blifvit ärkebiskop och längesen hunnit glömma det
lilla äfventyret, sjuknade han i en häftig feber, under hvilken han var
sanslös i flera dagar. Då han återkom till sina sinnens bruk, kände han kring
sin hals en snodd meden liten påse, som han vid närmare undersökning fann
innehålla en gulnad papperslapp med följande inskrift:
“Kalfvar hvita — kalfvar röda,
Om de ej lefva, bli de döda.”
Det var samma lapp, han femtio år förut hade skänkt den beskedliga
bondhustrun, och som visat sig så undergörande, att den sedan varit jämt i
bruk. Ryktet om densamma hade under ärkebiskopens svåra sjukdom
kommit till biskopinnan, som, tröstande sig med den gamla satsen: “hjelper det
icke, så stjelper det icke,” skaffat sig påsen till låns, för att med den
underlätta läkarens bemödanden. Man kan tänka sig med h vilka känslor den
gamle återsåg detta minne från sin ungdoms dagar; liksom det ej behöfver
sägas, att den undergörande talismanen genast offrades åt lågorna.
Carl XI i Filipstad.
Som bekant anlades Filipstad i Vermland af Carl IX. I början var allt
godt och väl mellan staden och de kringliggande bergsorterna; men knappt
hade tretti år gått om, förr än bergslagen började föra klagomål öfver det
förköp stadsboarne gjorde bergsmännen. En undersökning föranstaltades
och förlikning åvägabragtes, men utan varaktiga följder. Slutligen synes
Carl den elfte ha tröttnat vid dessa klagovisor, och, såsom berättelsen
förmäler, sjelf beslutit undersöka förhållandet. Förklädd till Jössehäring och
åtföljd af en bergsman från Asphyttan, begaf sig konungen vintertiden från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
