Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den öfver hufvud taget har värde. — För det andra
kan man icke uttrycka värdet af en sockertopp i en
annan sockertopp. Det vore en tavtologi, som blott
bestyrkte, att lika mängder af en vara ha samma värde.
— För det tredje kan man ej heller uttrycka en
sockertopps värde i värdet af en annan vara t. ex. järn.
Man skulle därmed endast konstatera, att båda
innehålla något likartadt; men den kvantitativa bestämdheten
skulle fattas i ett sådant förhållande. Det återstår blott
ett: sockertoppen uttrycker sitt värde materiellt, i
järnets förkroppsligade bruksvärde.
Men järn gäller här icke som järn, utan blott såsom
mängd af en sak. Det framställer intet annat än ett
förkroppsligande af värde, värde som så att säga
förtätats till järn, så att en viss bestämd mängd järn alltid
representerar en bestämd mängd af värde. I denna
järnets funktion ligger ekvivalentens väsen.
Hvilken roll järnet härvid spelar — och liksom
järnet hvarje annat ting såsom ekvivalentvara —
framstår synnerligen klart genom ett exempel af Marx. En
sockertopps vikt lika litet som dess värde står prägladt
på den; dess vikt uttryckes för den skull genom
järnstycken af bestämd tyngd. Järnet gäller icke heller här
som järn, utan som vikt, som representant för tyngd,
såsom kropp som intet annat framställer än tyngd;
dess öfriga egenskaper äro likgiltiga.
Samma roll, som järnet spelar beträffande
viktförhållandet mellan sockertoppen och vikterna, spelar det
beträffande deras värdeförhållande, om man bortser
därifrån, att tyngden är en naturlig egenskap hos båda,
medan deras värde är allt annat, ja snarare något ”rent
samhälleligt”. Icke dess mindre betraktar människan
ekvivalentvarans egendomliga funktion, så snart den en
gång är faststäld, såsom framsprungen ur dess inre
natur, i synnerhet då den befinner sig i sin högsta
utvecklingsform, som pängar. Denna illusion bedrager
«ock nationekonomerna, hvilka ofta utan vidare pläga ur
en företeelses tillvaro härleda dess naturlighet,
nödvändighet och eviga bestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
