Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landslagens senare bestämmelser rörande formerna för
tillfälliga skatters och nya lagars tillkomst — »med
alle mäns ja och samtycke» allenast.
Till formen har författningen därför utseende af
ett fördrag, hvilande endast på ederna och inbördes
förtroende. Någon institution, som vakade öfver, att
ederna höllos och den lagbestämda överenskommelsen
ej kränktes, fanns ej. Men fullständigt utan garantier
var man ej. Lagen stadgade rätt till uppror, ifall
konungen våldförde sig på författningen eller eljest
bröt rätten. Svearne äga att välja konung och likaså
afsätta — heter det ännu uti den äldre Västgötalagen.
I senare lagar förekommer ej denna helt visst urgamla
rättssats, men den omnämnes vid olika tillfällen[1] och
har ända till vår tid utgjort en del af den oskrifna
svenska statsrätten. Det svenska folket har också
flerfaldiga gånger utöfvat den mot konungar, som
våldförde sig på bestående rätt eller bragte riket i fara.
Så 1439, då Erik af Pommern afsattes, sedan
bondehöfdingen Engelbrekt Engelbrektsson några år förut i
laga former uppsagt honom; så 1568—69, då den
sinnessjuke Erik XIV af bröderna Johan och Karl samt
Rikets ständer förklaras kronan förlustig; så 1599, då
den katolske Sigismund och hans ätt uteslutes från
tronen. Äfven enväldets afskaffande 1719 var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
