Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan om kejsarens och konungens, eller som förekom
i de länder, där feodalväsendet fick sin fulla
utbildning. Sverige har icke känt en aristokrati af denna
art; och det är från den, som dualismen i den
medeltida staten härleder sig. Men äfven andra
omständigheter motverkade en sådan utveckling. Redan det
att riket sammanfogats af flera, gaf det allt från
början i människornas föreställning en själfständig
existens ofvanom allt, som rymdes uti detsamma. Den
Allmänna Landslagens bekanta ord: »öfver allt Sverige
äger ej konungslig krona och konung vara utom en»
och i följande stycke: »ej må konung minska kronans
rätt för annan konung», visa tillfyllest, huru man
redan under medeltiden fattade riket och kronan — det
ena som den öfver allt stående staten, den andra som
en institution uti denna. Och så som det då (1347)
stadgades, så har det allt sedan varit. I Sverige har
staten eller riket eller kronan, såsom det ofta hette,
städse betraktats såsom ett högre helt, uti hvilket
konungen såväl som de senare uppväxande ständerna
ingingo såsom maktens utöfvare och organ allenast.
Denna uppfattning särskildt beträffande konungen, som
under Gustaf II Adolf mycket klart gaf sig tillkänna,
kunde väl för ett ögonblick fördunklas under
enväldets själfförgudning, men att den lefde kvar, bevisar
den följande reaktionen. I Sverige har städse rådt den
uppfattning af staten och de makthafvande i den, som
vi nu älska att kalla den moderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
