Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historiskt utgått ur Privy Council såsom den mindre krets
af män, med hvilka konungen rådslog om rikets
angelägenheter, och hvaraf han betjänade sig för deras
utförande. Ministrarne, såsom de senare kallades,
voro i England såsom öfverallt i de monarkiska
staterna ursprungligen konungens förtroendemän. Han
valde dem, som han ville ha, och afskedade desse,
när de ej längre passade honom. Detta fortfor så
länge, som det för kronan var möjligt att själf
organisera en majoritet i underhuset, d. v. s. till framemot
senare delen af Georg III:s regering.
Däremot infördes principen om kabinettets
homogenitet redan på Wilhelms af Oranien tid. Detta
senare drag i dess organisation var det första steget
på vägen mot dess emancipation från konungen och
öfverflyttning till underhusmajoriteten. Det andra togs,
när med Walpole och sedan Pitt kabinettet fick en
chef, premiärministern, som ensam företrädde det hos
konungen och blef dess ledare i parlamentet. Slutakten i
denna utveckling utfördes, som nämndt, när
underhusmajoriteten själf emanciperade sig från kronan.
Förbindelsen mellan kabinettet och denna majoritet var
nämligen så stark, att det förra måste följa med den
senare. Ingen regering kunde föras utan i samklang
med majoriteten i underhuset. Därför måste
kabinettet nu följa med den, såsom tidigare denna
majoritet följt med kabinettet. På sådant sätt vreds valet
af ministrar ur monarkens händer och ombyttes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
